Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvingar då icke verldens undransvärda organisation
eder att erkänna det högsta väsendets tillvaro? Och, i
sanning, vi ha annorstädes ofta sport oss sjelfva, hvarför
man så envist vägrar att erkänna denna tillvaro? Hvilka
äro då ateismens förmåner? Hvari kan den vara att
föredraga framför teismen? Hvad kan menskligheten vinna
på att beröfvas tron på Gud? Hvem är bäst, den
menniska som tror eller den som icke tror? Är det då en
så svag handling att hafva vanligt sundt förstånd? Tro
kanske de starka själar, som klättra upp till himlen på en
stege af paradoxer, att de stiga mycket högt! de skulle då
högligen bedraga sig, ty deras uppstigande liknar det
gamla frimurareprofvet, i hvilket den, som skulle undergå
profvet, gick upp för en stege om 150 steg, hvilken sänkte
sig i samma mån han gick upp, så att han, då han trodde
sig hafva kommit upp på spetsen och skulle störta sig ut
i tomrummet, knappast lemnat marken. Nej, mina herrar,
eder klättring uppåt är icke förfärligare än denna, men
den kan medföra dåliga frukter hos de menniskor med
inskränkt syn, hvilka ej märka eder villfarelse, utan taga
eder för vetenskapens fenix’ar. Om eder villa vore
behaglig, om edra lärosatser vore tröstande, om edra ideer vore
i stånd att uppegga den tänkande menskligheten till täflan
och höja den mot ett högsta ideal, skulle man kanske
förlåta eder detta medikament. Men hvarpå sen I, att en
sund tro på Gud varit af skadlig verkan på menniskosjälen?
Hvarpå sen I att kunskapen om det sanna gjort hjernorna
sjuka? I det I plundren menskligheten på dess dyrbaraste
skatt, förvisen lifvet ur universum, förjagen anden ur
naturen och endast antagen en blind materia samt enögade
krafter, beröfven I menniskofamiljen dess fader, verlden
dess grundväsende och slutändamål; snillet och dygden,
reflexer af en bjertare glans, förmörkas med ljusets princip,
och den moraliska verlden är, såväl som den fysiska,
ingenting annat än ett ofantligt kaos, värdigt Epikuros’
ursprungliga natt.
Men den absoluta gudsförnekelsen kan icke vara
annat än en nominel galenskap, och äfven den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
