- Project Runeberg -  Gud i naturen /
385

(1868) [MARC] Author: Camille Flammarion
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturens omätlighet. Det föreföll mig snart som om jag
hvarken kunde tala eller tänka. — Det vidsträckta hafvet
vek undan i det oändliga. — Jag var ej mera till och
mina ögon betäcktes med en slöja. Och under det mina
kinder öfversköljdes med tårar, utan att jag vet hvarför jag
grät, kände jag mig ödmjukt sjunka på knä inför himlen,
med hufvudet sänkt ned i gräset. — Hafvet vek undan i
det oändliga och de lefvande varelserna fortsatte sin bön.

Och solen, denna ljusets och lifvets källa, blickade
för sista gången fram ofvan hafvets horisont. Och när
hon emottagit denna hyllning från alla, hvilken ingen utaf
dem tänkt på att vägra henne, då syntes hon nöjd med
dagens värf och nedsteg i sin herrlighet mot de andra
folkens hemisfer.

Då rådde en djup tystnad i naturen. Skyar af purpur
och guld ilade till den konungsliga bädden och dolde de
sista rödflammande ljusstrimmorna. Skymningen sänkte
sig ned från himlen. Böljorna tystnade, ty vinden, som
dref dem till stranden, hade lagt sig. De små bevingade
varelserna slumrade in. Och aftonstjernan tändes i etern.

»O, hemlighetsfulle Okände! utbrast jag, höga Väsende,
omätliga Väsende! hvilka äro då vi? Harmoniens ypperste
upphofsman! hvem är då du, när ditt verk är så stort?
Stackars menniskomaskar, som tro sig känna dig! o Gud!
o Gud! atomer, intet! hvad vi äro små! hvad vi äro ringa!

»Hvad du är stor! Hvem vågade för första gången
nämna dig! Hvem är då den högfärdige dåre, som för
första gången tillmätte sig kunna bestämma dig! O, Gud!
o, min Gud! all makt och all ömhet! sublima och
ofattliga omätlighet!

»Och hvad namn skola väl de ha, som förnekat dig,
de som icke tro på dig, som lefva utanför din tanke, som
aldrig känt din närvarelse, o, naturens Fader.

»Ack! jag älskar dig! jag älskar dig! Höga och okända
orsak. Väsende som intet menskligt ord kan beteckna,
jag älskar dig, o gudomliga Grundväsende! men jag är så
ringa, att jag ej vet om du hör mig . . . !»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:30:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gudinatur/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free