Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oceanens majestät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oceanen skiljer ej, såsom de i sjöfarten ännu så oerfarne
gamle trodde, folken ifrån hvarandra, nej, han förenar dem
på det mångfaldigaste sätt genom handelns välsignelserika
band. Otaliga flottor plöja alltid hans vatten för att i evigt
utbyte rikta alla jordens länder med alla zoners produkter,
för att bringa den kalla nordens invånare den tropiska solens
frukter och den varma jordregionens söner den nordiska
konstflitens produkter.
Med den framåtskridande handeln har äfven kulturen på
folkens breda landsväg, hafvet, utbredt sig från den ena
verldsdelen till den andra. Civilisationen uppblomstrade först på
dess stränder och ännu i dag omgifver den företrädesvis dess
kuster.
Menniskan känner sig mera fri och upplyftad i närheten
af det fria hafvet, och liksom inandandet af den friska
hafsluften vederqvicker hennes bröst och drifver blodet i kraftigare
vågor genom hennes ådror, så vidgar sig äfven hennes andliga
horisont, så växer hennes sjelfkänsla, när hennes blick sväfvar
ut öfver oceanens yta. Då genomilar henne den tanken, att
verlden med alla dess skatter höra den djerfve, den starke till,
att hvarthän än de evigt vexlande vindarne må drifva hennes
fartyg, vare sig till den säkra hamnen eller mot den
förstörande klippan, redan den modiga kampen med ödet dock
alltid är en rik källa till njutning.
Och liksom hjeltens längtan efter bragder vid anblicken
af den obegränsade oceanen mäktigare utbreder sina vingar,
uppflammar äfven skaldens inspiration till den klaraste låga,
när han under en vandring vid stranden lyssnar till
Oceanidernas hemlighetsfulla sång, och den outsägliga storheten hos
vattnet, som vid den aflägsna horisonten förmäler sig med den
blåa himmelen, i hans känsliga själ framkallar beslägtade
harmonier :
"Sublima haf! hur’ ligger icke du
I heligt majestät för mina blickar!
Med klara strålen, som dig kysser nu
På mjuka läppar, jag min helsning skickar,
Mitt öra tjusas af ditt brus, o haf!
Min själ sig lyfter fri med dina vågor,
Med dem den sjunker i den tysta graf,
Der svaren gömmas på naturens frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
