Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den meteoriska nederbörden i dess förhållanden till den organiska naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagar och framgår ur den stora, eviga vexelverkan mellan den
vida oceanen och det deröfver sig hvälfvande, ännu
vidsträcktare lufthafvet.
Öfverallt uppsuger atmosferen vattendunster, men ur den
tropiska oceanens sköte uppstiger den ojemförligt största
fuktighetsqvantiteten mot himmelen förflyktigad af den kraftigare
solstrålen.
Eqvatorialhafvet är alltså den hufvudkälla, hvilken förser
våra bäckar och fyller våra sjöar; ur henne uppstiger
hufvudsakligen det regn, som genomdränker våra ängar, och den snö,
som betäcker högberget med en bländande mantel.
Men huru fördela sig dessa vattendunster öfver jordens
yta, huru komma de till de tempererade zonerna och till och
med långt in uti polarregionerna? Samma storartade
vindarnes system, som håller atmosferen i en evig, välgörande rörelse,
förer äfven vattendunsterna i ett evigt, välgörande kretslopp
genom luftens rike. Vi veta redan att kallare och följaktligen
äfven torrare atmosferiska strömmar beständigt vandra från
polerna till eqvatorn, för att återställa den genom den mäktiga
solen störda jemnvigten.
Genom jordens rotation antaga de så småningom en
ost-vestlig rigtning och framstryka såsom beständiga passadvindar
öfver den tropiska oceanen.
Då på denna vandring deras temperatur mer och mer höjer
sig, blifva de derigenom mäktiga att uppsuga en allt större
mängd fuktighet, och när de slutligen förvandla sig uti den
uppstigande eqvatoriska luftströmmen, äro de mättade med
vattendunster. I det de nu ånyo vända tillbaka till de högre
breddgraderna, inträder ett motsatt förhållande.
Deras temperatur sänker sig, de äro ej mera mäktiga att
fasthålla en så stor mängd vattendunster, utan uttömma i
regnskurar eller snöväder det öfvermätt af fuktighet, som belastar
deras vingar, för att slutligen uttorkade och genomkylda återvända
till polerna och derifrån ånyo börja sitt oerhörda kretslopp.
Förflyktigade af solen och satta i rörelse genom hennes
inflytande vandra sålunda vattnen öfver jordens yta, evigt
stigande och evigt åter fallande. Evigt uppstiga dunsterna ur
oceanen, men de otaliga floder, som bespisas genom deras
förvandling i regn, föra dem alltid ånyo tillbaka till deras urkälla
och fylla alltid ånyo hafvets outtömliga urnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
