Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas rotlif - Växternas stam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskans fördel och äfven växternas underjordiska
utveckling betalar skapelsens herre sin pligtenliga tribut.
—
TIONDE KAPITLET.
Växternas stam.
Olikhet uti trädens drägt. — Trädstammens inre byggnad. — Ved- och
bastceller. — Palmernas stam. — Gräsens motståndsförmåga. — De rankiga
och slingrande växterna. — Deras olika sätt att fästa sig. — Klängen. —
Taggar. — Kringgjutning. — Många träds stöd eller sträfpelare. —
Örternas stänglar. -— Växternas skyddsvapen. — Vegetabiliska piggsvin. —
Meloncactus. — Buffeltörnet. — De taggiga växterna äfven af menniskan
begagnade såsom skyddsmedel. — Nopalhäckarne. — Konungariket Kandys
gränsskillnad. — Trädstammarnes oumbärlighet för menniskan. — Suset i
skogen.
—
På våra promenader genom skog och mark finna vi att
intet enda träd till sin drägt liknar ett annat. Den gamla
granen med sin mäktiga, mot himmelen sträfvande stam skiljer
sig från den mer smärta, i höjd honom föga eftergifvande
tallen genom breda, vågrätt utlöpande qvistar och grenar och
genom en kupolformig krona. Den gamla tallen bär sina
tjocka grenar bågformigt, mindre qvistar nedhänga från dem,
och kronan blifver ända in i sena ålderdomen kägel- eller
pyramidformig. Den vanliga poppeln uti våra alléer rigtar sina
grenar och qvistar uppåt, under det tårpilen låter dem sorgset
hänga nedåt.
Eken, boken, björken och linden kan man redan på långt
afstånd skilja från hvarandra, och sålunda förlänar hvarje träd
genom sin egendomliga fysiognomi omvexling och mångfald åt
landskapet.
Vända vi våra blickar till de lägre växterna, så finna vi
äfven der de största olikheter i habitus. Denna buske skickar
blott några få stammar lodrätt i höjden, den der förgrenar sig
åt alla sidor och bildar ett tätt buskage. Här finna vi ett
sträfvande mot höjden, der ett krypande utefter marken; här
en stel hållning liksom hos en preussisk fältväbel, der ett
böjligt, för det obetydligaste luftdrag eftergifvande väsende liksom
bos en smidig hofman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
