Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöanemonerna och stenkorallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras hemlands urskogar och lemnade till pris åt hafvets
strömmar och vindar, hvilka efter långa vandringar drefvo dem till
stranden af den nybildade ön, tillföras henne många små djur
— insekter och ödlor — sjöfåglar njuta skyddet af hennes
skuggande löftak och slutligen kommer menniskan och bemäktigar
sig den nya besittning, som stenpolyperna ursprungligen
skapade åt henne.
Dessa underbara korallöar med sin lilla verld af växter
och djur äro sålunda produkten af talrika krafter, som verka
oberoende af hvarandra, men likväl alla föra till ett bestämdt
mål: stenpolypernas egendomliga organisation; bränningen, som
lösrycker blocken och uppkastar dem öfver hvarandra till en
vall; oceanens strömmar, och många fröns förmåga att
bibehålla sin groningskraft, oaktadt de ofta tillryggalägga många
tusen mil på ryggen af den stiglösa oceanens vågor. Fråntaga
vi korallöarnes bildningshistoria någon enda af dessa faktorer,
så skulle de antingen alls icke hafva uppstått eller i
lyckligaste fall endast blifvit nakna stenhopar, under det de nu höra
till oceanens perlor. Nej, här har icke en blind slump verkat,
utan allvisheten hos en allsmäktig Gud. Behöfde en sådan
hafvets smaragd blott några få timmar till sin daning, så att man
plötsligt kunde se henne uppstiga ur vågorna, sedan den nakna
stenen betäcka sig med sitt växtsmycke och slutligen fåglar
och menniskor bosätta sig derpå och bygga sina nästen och
hyddor, så skulle man med djup förvåning utropa, att detta
blott kunde vara ett verk af en mäktig trollkarl, och hysa
medlidande med tviflaren, som ville påstå att här blott fysiska
krafter varit rådande; men är korallön mindre värd vår
förvåning eller förutsätter den i mindre grad en gudomlig
upphofsman, derför att årtusenden måst framgå öfver hennes danande?
Liksom den på sin yta lägger skaparens storhet i dagen,
dröjer ögat med hänryckning på hennes af vågorna betäckta
fält, der stenpolyper af de mångfaldigaste arter och former i
det kristallklara vattnet utveckla sina asterartade kronors
färgprakt, som de hafva att tacka för att de blifvit kallade
oceanens blommor.
Herrligast visa sig korallerna på de klippor, som i de lugna
lagunerna skjuta upp ända till några famnar från ytan, och
bjuda den deröfver framseglande sjöfararen ett oändligt
tjusande skådespel. Det djupare vattnets ultramarin förvandlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
