Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reptilierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem, som blixten försvinna i en klippremna, en murspricka
eller ett jordhål.
Betrakta vi grodornas och paddornas afdelning, så finna
vi äfven dessa obepansrade varelser tillräckligt skyddade mot
en mängd fiender. Den undersköna ätliga grodan med sin
gröna jägardrägt förstår att väl begagna sina långa, med starka
vådor försedda ben. Hon tycker om att sitta i solskenet på
träskets varma strand och orörlig låta sin kropp
genomströmmas af ljus och värme, men så snart steget af en menniska
eller ett djur förråder sig för hennes särdeles känsliga öra,
kastar hon sig med famnslånga, bågformiga språng plumsande
i vattnet, ilar med kraftiga stötar blixtsnabbt från stranden,
dyker ned, tittar nyfiket åter upp och gömmer sig sedan utan
vidare omständigheter i gyttja och gräsrötter.
Hennes muskelkraft är så stor, att hon kastar sig upp i
luften till sin tjugodubbla höjd och med ett enda språng
tillryggalägger en sträcka af mer än femtio gånger sin
kroppslängd. Hvad skulle det blifvit af henne, om hon icke på detta
sätt snabbt kunnat rädda sig uti det skyddande vattnet?
Den melankoliska paddan saknar väl grodans skicklighet
i hoppning, men i dess ställe förstår hon att om dagen
förträffligt gömma sig på mörka ställen under stenar, mossa och
trädrötter. Den svagt frätande vätska, som hon sprutar emot
den hotande fienden, skyddar henne äfvenledes för mången
olycka.
Ormarne sakna väl benen, som blifvit de andra reptilierna
förlänade — från deras nakna, cylindriska kropp framskjuter
intet yttre rörelseorgan, och likväl se vi dem synbarligen utan
ansträngning glida fram på marken och slingrande ila bort
med all ett fyrfotadjurs snabbhet. Påtagligen måste således
en förträfflig rörelseapparat ligga förborgad i deras inre, och
företaga vi oss att söka reda på densamma, så finna vi att
man med fullt skäl kunde kalla ormarne refbensfotingar. Ty
under det vi blott hafva tolf par sådana ben, hvilka framåt
äro förenade genom, bröstbenet och broskartade fortsättningar
samt blott tjena till att förmedla respirationsrörelserna, är
ormen längs efter nästan hela sin långsträckta kropp försedd
med ofta flera hundra refbenspar, hvilka åt buksidan till, på
hvilken han glider fram, icke förena sig med hvarandra och
alltså äfven äro betydligt mera sjelfständiga i sina rörelser —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
