Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reptilierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reptiliernas själsförmögenheter äro väl öfverhufvud
inskränkta till en mycket låg utvecklingsgrad, men äfven hos
dem påträffa vi dock många af de lidelser och böjelser, som
vi redan funnit hos fiskarne och återfinna i ännu högre grad
utvecklade hos de mera begåfvade ryggradsdjuren, fåglarne och
mammifererna. Samma instinkt, som förmår laxen att simma
upp, i strömmarne och årligen drifver stortorskens oräkneliga
legioner till den stora banken vid Newfoundland, tvingar äfven
hafssköldpaddorna att vid början af den torra årstiden
uppsöka den sandiga stranden för att der lägga sina ägg och
bjuder med samma obevekliga stämma kärr- och
flodsköldpaddorna att vandra till de varma, flacka öarne vid flodernas
mynningar.
De af solen utkläckta ungarne krypa dock genast ned till
vattnet, sålunda lydande instinkten, som säger dem att detta
är deras naturliga element och att den torra strand, på
hvilken de föddes, hvarken kan skänka dem föda eller säkerhet.
När ödlorna och ormarne vilja lägga sina ägg, uppsöka
de äfvenledes sådana ställen, som solen kraftigt kan träffa med
sina strålar, och några amerikanska kajmaner lemna oss till
och med ett exempel på en konstfärdighet, som man knappt
skulle kunnat vänta hos de kallblodiga reptilierna. Efter att
hafva hopkrafsat en liten kulle vid flodstranden, göra de en
håla i dess midt och fylla nästet med vegetabiliska ämnen,
som genom jäsning utveckla den nödvändiga kläckningsvärmen.
Reptilierna äro dessutom alldeles icke så kärlekslösa, som
man skulle vilja tro.
Kajmanens hona drager länge omsorg för sina ungar,
sedan de utkrupit ur ägget. I sällskap med en indian gick
Schomburgk en dag längs efter Essequibos sjölika utbugtning,
när han plötsligt i vattnet fick höra ett egendomligt skrik,
som liknade kattungars jamande. Med spänd nyfikenhet
klättrade han genast ut på en öfverhängande trädstam omkring 3
fot öfver vattnet och såg nu under sig flera halfannan fot långa
unga kajmaner, af hvilka han fångade och ur vattnet
upplyftade en liten skrikande och sprattlande sälle. Då uppdök
plötsligt en stor kajman med ett fasaväckande rytande, som
genomträngde märg och ben. Ofta upplyftade sig modern långt
öfver skuldrorna ur floden, och då ungen hölls fram åt henne,
stegrades hvarje gång hennes ursinniga raseri. Sårad drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
