- Project Runeberg -  Gud i naturen /
327

(1865) [MARC] Author: Georg Ludwig Hartwig Translator: Carl Johan Dahlberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reptilierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

indiske mungos angriper utan bäfvan de giftigaste huggormar.
Cobra, som till och med jagar leoparden på flykten, uppreser
sig med svällande hals och ursinnigt flammande blick framför
det modiga djuret, men snabb som tanken flyger den vige
mungos, i det han undviker faran af de hotande gifttänderna, på
det hväsande odjurets rygg och genombiter dess nacke.

Vår hiller äter snokar och huggormar och lärer liksom
igelkotten utmärka sig genom en utomordentlig otillgänglighet
för giftets verkningar. Om den sednare berättar Tschudi att
han som en försigtig jägare närmar sig den giftige ormen,
hvilken i medvetandet af sitt dödande vapen visar föga lust
till flykt. När igelkotten kommit honom nära, vädrar han på
den läckra steken och vill i början ej döda honom, utan
kniper honom blott med tänderna för att reta honom. Hväsande
far nu ormen upp emot honom och biter honom ursinnigt,
hvar han möjligen kan få fatt uti honom. Men igelkotten
låter ej lura sig, utan böjer ned hufvudet något litet, låter
bettet fara i taggarne och kniper envist motståndaren ånyo med
tänderna. Ormen tänker ännu ej på flykten, utan blifver
alldeles ursinnig och uttröttar sig med bitning och hväsning. Nu
lyfter angriparen sitt hufvud något högre upp, fattar med
säkert tag ormens hufvud, söndermal det jemte tänder och
giftapparat, nedsväljer det och slukar sedan långsamt äfven
kroppen. Har han också under denna strid fått ett halft eller helt
dussin bett på mera känsliga kroppsdelar, t. ex. i nosen,
öronen eller till och med i tungan, så bekymrar han sig föga
derom. Såren svullna ej ens, och djuret blifver lika litet sjukt
som de ungar det diar. Märkvärdigt nog finner igelkotten ej
riktigt behag uti paddornas ojemförligt mindre skarpa saft.
När han vill fånga en sådan, torkar han i början nosen på
marken efter hvarje bett, som paddan gifvit honom.

Slutligen draga äfven reptilierna sjelfva omsorg om att
deras antal ej vinner en för jemnvigten inom den animaliska
hushållningen farlig och störande öfvermakt. Den bitande
mjuka sköldpaddan, som redan genom sitt binamn låter sluta
till ett ej särdeles älskvärdt temperament, lurar uti de
carolinska flodernas säf på sin hufvudsakligaste föda, de unga
kajmanerna, men blifver deremot sjelf de gamla kajmanernas
byte. Lika förtjent af vår tacksamhet gör sig äfven
Nilsköldpaddan, i det hon gerna mättar sig med krokodilägg, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:30:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gudnatur2/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free