Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och åter. Här finna vi liksom hos roffåglarne, hönsen och
dufvorna tre tår framåt och en bakat, under det hos
tornsvalorna alla fyra tårna äro rigtade framåt — en inrättning,
hvilken gör det lätt för dessa fåglar att klänga sig fast på lodräta
väggar. För öfrigt kunna tornsvalorna liksom göken och
ugglorna efter godtycke vända en tå bakåt, så att foten lika väl
lämpar sig för klättring som hoppning.
Ofta ser man storken hela timmar stå gravitetiskt
funderande på ett ben, liksom om han vore försjunken uti djupa
filosofiska abstraktioner.
Man kan ej förstå hvarföre fågeln väljer och så länge
bibehåller denna till utseendet högst tröttande ställning; men
gåtan löses fullkomligt genom skapnaden af hans ben, ty den
öfre ändan af vadbenet ingriper genom ett särskildt utsprång
uti en motsvarande fördjupning på lårbenet lika fast och
raklinigt som klingan på en fällknif förmedelst sin fjäder faller in
uti handtaget, så att storken icke behöfver använda den
ringaste muskelansträngning dervid, isynnerhet när han slingrar
det upplyftade benets fot omkring det stående, utan långt ifrån
att trötta sig, fasthellre på det mest beqväma sätt hvilar sig.
Lika märkvärdig är den inrättning på fågelbenet, som
tjenar till att låta klorna fast gripa omkring ett föremål, t. ex.
en trädgren, utan ansträngning af en enda muskel, blott
genom den sittande fågelns egen tyngd. Senan på en tårna
böjande och vid bäckenet fästad muskel löper nemligen öfver
främre ytan af knäleden, så att en krökning af knäet utan
vidare åtgärder spänner senan och åstadkommer tårnas böjning.
Huru vigtig denna inrättning måste vara isynnerhet för fåglar,
som pläga sofva i sittande ställning på träd och dylikt,
behöfver ej någon vidare förklaring.
Fåglarnes näbb är efter olikheten i deras lefnadssätt icke
mindre olika bildad än deras ben, och äfven här måste vi
alltid beundra den största ändamålsenlighet. Hos roffåglarne är
den kort, tjock och hakformigt krökt nedåt, men hos sådana,
hvilka liksom örnarne sönderslita ett lefvande byte och alltså
hafva ett större motstånd att öfvervinna, är den ojemförligt
starkare än hos de af as lefvande gamarne, och ville man
undersöka honom hos alla slägten och arter inom denna vidt
utbredda familj, från den minsta falken till den väldige
lammgamen och från sparfugglan till den bredvingade kondoren, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
