Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle man finna att han öfverallt på det noggrannaste
motsvarar behofvet.
Hos hackspettarne, som framdraga insektslarver under
barken, är den rak, kantig, stark och mot spetsen kilformigt
sammantryckt för att kunna genomborra det hårda barklagret.
Hos papegojorna finna vi en icke mindre stor
ändamålsenlighet, i det öfvernäbben är hakformig, starkt öfvergripande och
undernäbben mycket kort och aftrubbad för att med desto
större beqvämlighet kunna knäcka de hårda nötter, hvilka
utgöra detta larmande, härmningslystna slägtes vanligaste
födoämne.
De sjöfåglar, som lefva af fiskar, hvilka äro alltför stora
för att i en tugga kunna vandra genom matstrupen, hafva
liksom roffåglarne en stor, med en hake slutande näbb, hvilken
dock är längre och derföre ej heller fullt så kraftig. Der
födan blott består af mindre fiskar eller reptilier, som lätt låta
sluka sig och derföre ej behöfva sönderstyckas, är den
merändels rak och längre än hufvudet, så att den liknar en tång
med långa schenklar. Denna form, som vi exempelvis finna
hos storken och isfågeln, är dessutom särdeles lämplig till att
från den gyttjiga bottnen upphemta det der inkrupna bytet.
Högst egendomlig är pelikanens näbb, hvars oerhörda,
djupt klufna undernäbb är försedd med en stor, uttänjbar
säck, hvaruti fågeln kan samla sin fångst liksom i en
förrådskammare, för att sedan efter behof utkasta och förtära den i
all beqvämlighet.
En särdeles märkvärdig näbb finna vi vidare äfven hos
rhyncops eller sjökråkan. Den kilformiga undernäbben, som
vid sin ända ej mera har någon ränna, är omkring ett tum
längre än den öfre, hvilken liksom afbruten omfattar den undre.
Detta besynnerliga verktyg vet dock fågeln att på ett ganska
skickligt sätt använda. I det han med stor snabbhet flyger
fram öfver vattenytan, doppar han nemligen den långa
undernäbben i vattnet, men håller öfvernäbben öfver hafsytan. På
detta sätt afskummar eller liksom bortslefvar han de små vid
ytan simmande fiskarne.
För att bryta vattnets motstånd, som naturligtvis betydligt
öfverträffar luftens, är denne fågel begåfvad med
utomordentligt breda vingar, så att de jemförelsevis i utsträckning
öfverträffa till och med de snabbaste falkars och svalors. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
