Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indianerna gifva till ett rop och igenkände genast såsom dess
orsak den ankommande lame sällen. Fäderna vid båda
missionerna försäkrade honom, att fågeln aldrig saknades på bestämd
tid, hvarken vid den ena eller andra!
Lika märkvärdiga för sitt minne äro äfven papegojorna,
som icke sällan behålla och med förvånande trohet återgifva
hela satser. Sålunda berättar Le Vaillant om en lori, att hon
kunde uppläsa Fader vår från början till slut på holländska
språket, hvarvid hon kastade sig på ryggen och med en
andäktig min hopknäppte båda fötternas tår. Derjemte är denna
märkvärdiga fågel mycket läraktig och vinner tillgifvenhet för
sin väktare, men förgäter ej heller lätt af andra lidna
oförrätter och vet vid lämpligt tillfälle att hämnas.
Äfven storken har ett förträffligt minne och lärer sig snart
förstå menniskans handlingar och till och med ordvändningar.
Liksom hunden känner han husets invånare och visar antipati
mot den ena, tillgifvenhet för den andra. D:r Schinz,
författare af en mycket läst naturhistoria, egde flera års tid tama
storkar och hade alltså rikligt tillfälle att iakttaga deras
märkvärdiga intelligens. Det fordrades ringa möda till att göra
dem tama, om de blott fångades unga. Några få dagar voro
tillräckliga att vänja dem vid den främmande omgifningen.
Så snart deras vårdare kom in på gården eller visade sig,
närmade sig storken genast med snabba steg, lade sitt hufvud
bakåt, började slamra med näbben, utbredde vingarne och slog
ett hjul med stjerten, allt tecken af glädje och vänlighet. Det
honom tilldelade namnet kände han lika väl som en hund.
Ropade man på honom, kom han snabbt springande från långt
håll eller nedsänkte sig till och med, när han kunde flyga,
högt ur luften. Vid tiden för ållonborrarnes uppträdande,
hvilka han mycket gerna förtärde, åtföljde han sin herre som
en hund från det ena trädet till det andra för att uppfånga
de nedskakade skalbaggarne och uppmanade honom genom
sina åtbörder liksom till att skaka träden. Daggmaskar, möss
och fiskar åt han mycket gerna. Tog någon en spade i
handen, kom han genast springande och ställde sig bredvid den
gräfvande, liksom om han ganska väl vetat att vid detta
tillfälle någonting godt skulle vankas äfven för honom. Man
hade understundom fångat små fiskar för att gifva dem åt
honom; så snart han nu såg att man tog ett metspö i handen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
