- Project Runeberg -  Gud i naturen /
381

(1865) [MARC] Author: Georg Ludwig Hartwig Translator: Carl Johan Dahlberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lokomotoriska funktion tjena dessa hos de större växtätarne
blott till ett skyddande omhölje. Deras tillskärpning vid främre
randen tillåter ett säkrare ingripande i marken och befordrar
sålunda loppets snabbhet.

Hästens och hans anförvandter åsnans och de afrikanska
zebra-arternas enkla hof är tillika ett präktigt vapen, under
det idisslarnes och pachyodermernas bredare, klufna fötter
tillåta många af dem att lefva på sumpig mark, i kärr, floder
och dylikt, emedan deras fötter icke så lätt sjunka ned och
deras tår vid fotens uppdragande lägga sig intill hvarandra.
Om deremot hästens fot blifvit nedtryckt uti t. ex. seg lera,
bildar den vid uppdragningen ett tomt rum och låter derföre
blott med ansträngning befria sig.

Hos många idisslare, såsom t. ex. renen och buffeln,
äfvensom hos svinet bland de mångklöfvade djuren, tjena
bakklöfvarne och baktårna äfven till att förhindra fotens alltför
djupa nedsjunkande uti den eftergifliga marken. Hos renen
kröka sig framklöfvarne något uppåt, under det bakklöfvarne,
som hos rådjuret och flera andra äro vida mindre utvecklade,
äro rigtade lodrätt nedåt, så att de vid en viss ställning af
foten kunna vidröra marken och på detta sätt föröka
trampytans omkrets och förmåga att stadigt bära kroppen. Denna
särskilda struktur tjenar sannolikt äfven till att för renen
underlätta snöns bortskrapande, på det att djuret må kunna finna
den derunder gömda mossan. Men utan dem skulle dock
renen svårligen kunna med lappens släde genomila hans ödsliga
fäderneslands snöfält med så utomordentlig snabbhet.

Hos oxen, som tillbringar sitt lif på fast mark, äro fotens
ben bildade på ett sådant sätt, att de skänka den betydliga
kroppstyngden det bästa stödet, men hos buffeln, som älskar
kärrtrakterna och de sumpiga sjö- och flodstränderna, hafva
de likhet med renens. De främre benen i fotroten sträcka sig
nästan horisontelt från de upprättstående benen och vika långt
ifrån hvarandra, der de beröra marken. Klöfvarne äro platta
och breda med uppåt krökta ändar, och baktårna räcka så
långt ned, att de vid gåendet förorsaka ett knackande ljud.

En liknande fotbildning har äfven den amerikanske
bisonoxen att tacka för den snabbhet, hvarmed han undflyr den
förföljande jägaren, ty till och med genom den djupaste snö
springer han så fort, att en indian med skidor ej kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:30:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gudnatur2/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free