Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktansvärda språng fattas björnen, åtnjuter han många andra
förmåner, som göra honom till en väldig krigshjelte.
Trots sitt klumpiga utseende är han lätt och vig i sina
rörelser, begagnar frambenen utmärkt väl till klättring och kan
med dem utdela väldiga hugg eller också med nästan
oemotståndlig kraft omfamna sin motståndare.
Hyenan åter skyddar sig för många faror genom sitt
undangömda, nattliga lif, och betjenar sig af sina klor till att
gräfva sin håla eller uppböka sitt rof ur jorden. Då hon
derjemte äfven tyckes hafva till uppgift att från de blodbefläckade
mordplatserna bortrödja de qvarlefvor, hvilka de stora
rofdjuren försmå, så är hon, såsom vi redan ofvanför anmärkt,
försedd med fruktansvärdt starka kindtänder, hvilka utan stor
möda kunna söndermala äfven de hårdaste benknotor.
Skälarne spela bland fiskarne ungefär samma roll som
kattarterna bland de oskyldiga, växtätande däggdjuren på torra
landet. Derföre äro de icke blott begåfvade med en
utomordentlig skicklighet i simning, utan äfven med skarpa,
mångspetsade tänder, hvilka med största lätthet sönderstycka den
olyckliga sill eller den beklagansvärda krabba, som ett oblidt
öde fört i deras väg.
De fiskartade däggdjuren äro i de flesta fall fridsamma
och gå hellre ur vägen för en fara än trotsa henne med djerft
mod, men i sin kraftiga, väldiga stjert ega de dock ett
fruktansvärdt försvarsvapen. Man har en mängd exempel på att
hvalfisken med ett enda slag af denna jätteklubba
söndersplittrat den förföljande båten eller också genom att raskt
svänga dermed i luften bortslungat den upprättstående
harpuneraren som en af stormilen bortförd fjäder. Så såg den
engelske naturforskaren Bennet styrmannen på "Tuscan", den
olycklige Young, plötsligt ryckas ur sina kamraters krets, i en
stor båge flyga högt genom luften och falla ned i vattnet
omkring femtio alnar från båten. Der dref han orörlig omkring
på ytan ännu några sekunder — och sjönk sedan — för att
aldrig mera återkomma.
Pottfisken begagnar sig äfven af sitt massiva, ohyggliga
hufvud till att likt en vädur borra hvalfiskfångarens slup i
sank. En sådan farlig sälle, som icke först afvaktade
angreppet, utan ännu innan harpunen flugit ut ursinnigt kastade sig
öfver sina förföljare, hade Bennet tillfälle att observera på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
