Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer till korta och blifver liggande på slagfältet med
krossad hufvudskål. Giraffens små, åtta till nio tum höga, med
styft, svart hår borstlikt krönta horn eller pannbensprocesser
göra honom äfvenledes goda tjenster såsom verksamma
försvarsvapen. Han stöter ej rakt framåt med dem genom att
böja ned och plötsligt kasta upp hufvudet, såsom hjorten, oxen
eller bocken, utan träffar föremålet för sitt angrepp genom att
slänga sin långa hals åt sidan.
I Londons zoologiska trädgård har man sett en hona på
detta sätt stöta sina horn genom en tumstjock planka, så att
dessa utväxter alldeles icke, såsom man förr trodde, blott
finnas der såsom prydnader, utan göra väsendtliga tjenster såsom
skyddsvapen. Många ännu gåtlika bildningar inom djurverlden
skola helt säkert genom en noggrannare iakttagelse äfvenledes
visa sig vara högst nyttiga skänker af försynen.
Trögdjuret anses vanligen för det eländigaste och
hjelplösaste af alla däggande fyrfotadjur, men nyare
undersökningar hafva emellertid visat att det i sitt slag och för sitt
egendomliga lifs behof är icke mindre fullkomligt utrustadt än de
däggdjur, som stå på den högsta grad af utveckling. Då det
håller sin gren omfattad med klorna, skyddas det redan genom
sin gråbruna, barken liknande färg för många förföljelser,
och ve den tiger, som kommer det för nära, ty dess med
mäktiga klor beväpnade framben äro ett ganska fruktansvärdt
vapen.
Äfven myrsloken, som naturen nekade tänderna och den
snabba flykten, behöfver likväl ej frukta för vildmarkens
rofdjur, ty för de väldiga klorna på hans starka framben bäfvar
sjelfve den grymme jaguaren, de amerikanska skogarnes
konung, på hvilken han icke sällan lärer upprista buken dermed.
Dessa vapens förträfflighet hade R. Schomburgk tillfälle
att iakttaga på en ung, fången myrslok. Närmade sig någon,
grep djuret genast till defensiven, men på ett sätt, som
nödgade äfven den mest oförvägne att iakttaga försigtighet. Det
satte sig ned, stödde venstra framfoten emot marken och slog
med den högra så kraftigt emot fredstöraren, att en betydlig
muskelförlust utan tvifvel skulle hafva uppkommit hvarje gång
de långa, hårda klorna träffat. Då det angreps bakifrån, vände
det sig omkring med tankens hastighet, och anfölls det från
flera sidor, kastade det sig på ryggen och slog sedan omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
