Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig med båda framfötterna, hvarvid det på samma gång
utstötte vredgade ljud.
De stora pachyodermerna — kolosserna bland landtdjuren
— försvara sig eller hämnas på ett annat sätt. Redan deras
oerhörda tyngd är ett fruktansvärdt vapen. De söka derföre
springa omkull sin motståndare eller slå honom till marken
och behöfva sedan blott sätta foten på honom för att
fullständigt sönderkrossa benen på honom. Noshörningen störtar emot
sin fiende, slungar honom med oemotståndlig våldsamhet högt
i luften med sitt horn och trampar ur honom den sista
lifsgnistan, om han efter fallet ännu skulle andas. Elefanten
angriper deremot sin motståndare med snabeln och kastar
honom dermed så våldsamt till marken, att han derefter knappt
behöfver trampa på honom för att för alltid göra ett slut på
hans kära tillvaro och jordiska äflan. Äfven hudens väldiga
tjocklek, som dessa djur hafva att tacka för sitt familjenamn,
är ett högst verksamt skyddsmedel. Hos noshörningen gör
den nästan samma tjenst som ett pansar, emedan den är
fullkomligt ogenomtränglig för många vapen, om också icke för
gevärskulor, såsom man oriktigt trott och påstått. Men äfven
sådan den är skyddar den lifvet för månget angrepp, ty när
för några år sedan en elefant i London blef ursinnig och
måste dödas, såg man sig slutligen nödsakad att föra fram en
liten kanon emot honom, emedan hans hud redan var
genomborrad af öfver hundra gevärskulor, utan att någon enda af
dem inträngt till de ädlare delarne.
Flodhästen saknar väl elefantens snabel och väldiga betar,
äfvensom noshörningens horn, men kan dock med skäl
umbära dessa försvarsvapen, emedan han till största delen lefver
i vatten och vid hvarje hotande fara genast drager sig tillbaka
till flodernas eller sjöarnes djup. Öronen, näsborrarne och
ögonen ligga i nästan rak linea med hjessan, och sålunda är
det honom möjligt att samtidigt se sig omkring, lyssna och
andas fritt, utan att dervid lyfta mera än en liten del af
hufvudet öfver flodens yta. Så uppehåller han sig utan all
ansträngning hela timmar i vattnet, endast i närheten synlig för det
öfvade ögat, eller hvilar sig i skuggan af strandens rör och
pilträd.
Bland gnagarne finna vi de minsta och svagaste
däggdjuren. Med sina skarpa, i förhållande till kroppens ringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
