Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framstående i detta afseende och hafva att äta hela vintern af
de rotförråd, som de fråntaga sina arma skattebönder,
åkersorkarne. Om hösten, då de flitiga djuren hafva fyllt sina
förrådskamrar, gräfva de sig ned uti dem med spadar och
utsöka de ätbara rötterna, isynnerhet den svarta ängsknoppsroten,
hvilken icke blott är dem till nytta såsom föda, utan äfven
begagnas till the. Hvad som sedan blifver öfrigt, uppböka de
vilda svinen, som uppäta sina välgörare jemte deras insamlade
förråd.
Hos flera af de med taggar eller tjocka fjäll beklädda
däggdjuren finna vi ett mycket verksamt försvarsmedel uti
förmågan att sammanrulla sig och på detta sätt från alla sidor
möta fienden med en lansskog eller ett fast pansar. Så
sammanrullar sig vår vanlige igelkott så fast genom sina starka
hudmuskler, att kattorna, vesslan och mården, så gerna de än
skulle vilja smaka på hans kött, snart nog uppgifva det
gagnlösa försöket att öppna honom, och oaktadt det understundom
lyckas en räf eller väl dresserad hund att intränga i
fästningen, motstår den dock vanligen alla angrepp, men upprullar
sig likväl vanligen genast, så snart man kastar den i vatten.
Ju mera djuret retas och uppskrämmes, desto fastare drager
det sig tillsammans och uppreser så mycket styfvare och
starkare sina taggar. På detta sätt uthärdar det en lång stund
och afvaktar tålmodigt fiendens återtåg.
Äfven den klotformiga bältan ställer, när man angriper
henne, fram- och bakfötterna tillsammans och hoprullar sig
genom sina starka hudmuskler så fullkomligt, att man ej ser
någonting hvarken af hufvudet eller svansen. Den starkaste
karl är då knappt i stånd att öppna det lilla, blott sjutton
tum långa djurets benartade pansar. Befinner det sig
tillfälligtvis vid randen af en afgrund, när det öfverfalles af en
jägare, så rullar det ned utan ringaste skada och begifver sig
på flykten; men på öppna fältet är denna list ej tillräcklig för
dess räddning, ty jägaren tvingar det att sträcka ut sig genom
att lägga ett kol på dess harnesk.
De asiatiska och afrikanska myrkattarne kunna i detta
afseende fullt mäta sig med den klotformiga bältan. När de
rulla sig tillsamman, framskjuta åt alla sidor de
taktegelformigt öfver hvarandra liggande, spetsiga, hornartade, nästan
som kronärtskockornas blad formade fjäll, hvarmed deras hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
