Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någonting af den nye väktaren. Sjelfva honans sällskap tycktes
misshaga honom, han visade henne ej den ringaste
uppmärksamhet. Man trodde djuret vara sjukt, och ingen vågade
närma sig. Slutligen blef Felix återställd och smög sig
försigtigt till buren för att öfverraska lejonet. Så snart hannen
varseblef honom genom gallret, gjorde han ögonblickligt ett
språng, hoppade upp på gallret, slog honom sakta med
tassarne, slickade hans händer och ansigte och skälfde af glädje.
Honan kom nu äfven fram, men lejonet dref henne tillbaka
och visade sig verkligt svartsjukt. Felix gick nu in i buren
och blef af båda på det ömmaste smekt, liksom en hvilken
efter lång frånvaro återvänder till sina förtroligaste vänner.
Dessa exempel, till hvilka jag ännu kunde foga en hel
mängd andra, visa oss hvilken makt menniskan kunde vinna
öfver djuren, om hon alltid fängslade dem vid sig genom
mildhet, i stället för att stöta dem ifrån sig genom grymhet.
Beklagligtvis är hon ofta ännu alltför rå till att med tillbörlig
tacksamhet erkänna deras vigtiga tjenster, och blott alltför ofta
se vi henne skändligt missbruka deras svaghet och på dem
uttömma sina tyranniska nycker, då de likväl så rikligt förtjent
vänlighet och välvilja.
Då den varma vänskapskänslan ej är obekant för
däggdjuren, så böra vi ej förundra oss öfver att hos dem äfven
påträffa många exempel af en rörande föräldrakärlek. Denna
vackra instinkt finna vi isynnerhet utvecklad hos sådana, som
uti intelligens stå menniskan närmast. Apornas kärlek har
till och med blifvit ett förebrående ordspråk, men man skulle
dock mycket bedraga sig, om man satte tro till den fabeln,
att modern af ren ömhet qväfver sin unge eller blott
skämmer bort honom. Tvärtom, när den lille skogsborgaren, som
hon annars med största omsorg vårdar, uppför sig opassande,
griper hon honom genast i svansen med den ena framhanden
och tilldelar honom med den andra en ganska lämplig aga.
Lyckas det honom emellertid att undandraga sig den efter
honom gripande handen, så framhärdar han dock ej uti ett
rebelliskt och uppstudsigt tillstånd, såsom så månget bortskämdt
menniskobarn under liknande omständigheter, utan närmar sig
med ödmjuka, inställsamma åtbörder, liksom om han kände
sitt fel och åter ville försona sig med den trogna modern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
