Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemligheten, i det han nu fick se en tam elefant utan allt sällskap
framför sig. Djuret arbetade mödosamt med att bära en tung
bjelke, som det höll i jemnvigt på sina betar. Till följd af
stigens obetydliga bredd var det emellertid nödsakadt att böja
hufvudet åt sidan, för att kunna komma fram med bjelken på
längden. Detta svåra arbete så väl som den obeqväma
ställningen hade aflockat det de missnöjda ljud, som störde hästens
sinneslugn. När elefanten såg ryttaren hålla, upplyftade han
hufvudet, betraktade honom ett ögonblick, kastade sedan
bjelken på marken och trängde sig baklänges in bland buskarne
för att lemna vägen öppen. Hästen tvekade; elefanten märkte
detta och trängde sig då ännu längre tillbaka, hvarvid han
upprepade sitt läte, men uppenbarligen i en annan ton, som
uppmuntrade honom att passera förbi. Hästen bäfvade dock
ännu alltid, och sir Emerson, som ville observera de båda kloka
djurens instinkt, manade honom ej, utan lät honom hållas.
Ännu en gång inkilade sig då elefanten frivilligt djupare
mellan träden och ådagalade någon otålighet öfver att man lät
honom vänta så länge. Slutligen begagnade hästen den öppna
vägen, och sedan han passerat förbi, såg sir Emerson huru
den kloke elefanten böjde sig ned, upplyftade den tunga
bördan från marken, ånyo bragte den i jemnvigt på sina betar
och fortsatte sin väg som förut med samma yttringar af
missbelåtenhet.
Om elefantens själsanlag gifver oss äfven följande
händelse, som tilldrog sig uti Londons zoologiska trädgård, en hög
föreställning. Ett på golfvet kastadt sexpencestycke, som
elefanten borde upptaga, rullade utom hans verkningskrets och
blef liggande nära intill väggen. Det förlägna djuret sträckte
ut snabeln så långt som möjligt, men utan framgång.
Plötsligt stod det stilla några sekunder, liksom det velat besinna
sig, utsträckte sedan snabeln rakt fram och blåste med all
kraft emot väggen. Den återstudsande luften dref slanten
framåt, och elefanten upptog den från golfvet.
Aldrig visa sig dock elefantens intellektuella
förmögenheter i en klarare dager än vid de tjenster, som han gör
menniskan vid fångandet af hans vilda bröder. Elefantjagten på
Ceylon bedrifves nemligen på följande sätt. Midt uti djupa
skogen göres nemligen af stora pallisader och naturliga träd
en inhägnad, hvilken till sin styrka motsvarar det villebråd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
