Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanligtvis: »Mycket bra, och ni?» men om hon någon gång
icke mådde riktigt bra, gjorde hon reda därför; emellertid
hade jag stigit upp och framställt en fåtölj åt henne. Hon
hade likväl icke väl satt sig i densamma, förrän konungen,
som icke gärna ville, att visiten skulle bli lång, yttrade:
»Kära Desideria, jag är upptagen, jag arbetar med
statssekreteraren, spm ni ser.» Hon svarade genast: »Ja, jag
ser det, jag skall icke hindra er, jag skall gå och taga mig
en promenad.» Därpå steg hon upp, nickade med en vänlig
min och gick. En gång hände det likväl, att sejouren blef
litet längre. Konungen hade nämligen icke funnit sig rätt
välmående, och i följd däraf samt äfven af den orsak, att
det icke roade honom att fara ut (han trifdes bäst inne i
sin varma sängkammare), icke på länge varit ute.
Drottningen, som ansåg att en promenad i vagn i friska luften
skulle göra honom godt, sökte öfvertala honom att
företaga en sådan. Konungen ville icke; då drottningen likväl
var envis och icke ville släppa konungen, förrän hon fått
hans löfte att fara ut, förlorade Karl Johan tålamodet och
sade: »Men, min kära vän, hvar och en har sin smak. Ni
tycker om att taga er en promenad hvar dag; hvad skulle
ni säga, om jag bad er icke göra det? Jag finner mig
bättre här. Hvarför då be mig fara ut, när jag alls icke vill
det ?» Då upphörde drottningen ändtligen att vidare insistera
därpå och gick därifrån efter den vanliga nickningen.
En annan gång gjorde händelsen, att jag, just som
drottningen kom, höll på att föredraga en hemställan från
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, att ett
jordfynd, bestående af en gammal, massiv guldring, måtte få
inlösas för kronans räkning; jag visade då ringen för
drottningen, som ville försöka den och räckte fram en af sina
fingrar; jag satte ringen på densamma, men den var
så stor, att hon säkert utan svårighet kunnat sticka in två
af sina små, fina fingrar i densamma. Då sade hon: »Det
är märkvärdigt, de människor, som ha haft sådana ringar,
måste ha varit jättar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
