Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärendet», hade det icke tjänat till någonting, att jag hade
påstått motsatsen. Lyckligtvis påminde jag mig ett
yttrande af statsrådet grefve Löwenhjelm vid det tillfälle, då
beslutet
togs; han sade nämligen till konungen, att i följd af
detta beslut kunde det icke slå felt, att ju icke H.
Maj:ts vidlyftiga bruksegendomar i Norrbottens län erhölle ett
mångdubbelt värde, hvarpå konungen svarade: »Det hoppas jag,
herr grefve, och det skulle vara mycket lyckligt, ty ända
hittills har jag icke fått ett på hundra i inkomst af alla
de där egendomarna.» Detta Löwenhjelms yttrande och
konungens svar påminde jag nu konungen om. I samma
ögonblick återkom saken i konungens minne; han slog sig för
pannan, vände sig om och gick tillbaka till det rum,
därifrån han hade kommit, utan att säga ett ord.
J a g gick hem
och lade mig helt lugn. Dagen därpå fick jag befallning
att genast komma upp till konungen utan att kläda mig
i uniform. Vid inträdet fann jag konungen ännu liggande
i sängen och kronprinsen sittande bredvid sängen, för öfrigt
ingen inne i rummet. Konungen befallde mig taga en stol
och sätta mig bredvid kronprinsen; därefter sade han, att
han hade låtit kalla mig i anledning af händelsen aftonen
förut; det hade alldeles fallit honom ur minnet, att han
hade fattat beslut uti den ifrågavarande saken, och det var
först, när jag påminde honom om yttrandet rörande hans
egna bruksegendomar, som han kom ihåg hela saken; han
fortfor därefter: »Man har gjort mig misstänksam, och det
kommer jag nu alltid att bli. Vid min ålder ändrar man
sig ej mera. Men jag ber er försöka hindra, att min son
blir det. Ni vet icke, hur olycklig man känner sig, när man
är det och ej tror sig kunna lita på någon.» Tårarna stodo
i ögonen på såväl kronprinsen som mig, och jag glömmer
aldrig, huru väl det syntes på den store, ädle, 74-årige
mannen, hur han led och fann sig olycklig. Han talade
sedermera länge, och det var först, sedan det lyckats
kronprinsen och mig att få hans tankar fästade på andra ämnen,
som han småningom blef munter och glad samt skrufvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
