Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försvåradt genom den starka finska brytningen. Ofta såg
man, huru konungen, då Poppius i konseljen yttrade något,
vände hufvudet än åt höger och än åt vänster för att
kunna uppfatta, hvad han sade, men förgäfves. Poppius
tog slutligen det partiet att icke yttra sig i konseljen
utan till protokollet diktera sina emot konungen
afvi-kande tankar i förekommande frågor, hvilket han likväl
själf fann icke vara rätt, ty konungen fick därigenom
sällan kännedom däraf.
Året 1838 var rikt på tilldragelser af mindre angenäm
beskaffenhet för konungen och i följd däraf äfven för
mig och andra, hvilka tilldragelser jag nu skall berätta
i den mån de framstå för mitt minne.
Karl Johan brukade ibland promenera till häst. Han
hade en hvit häst, som han helst red. De ridhästar, han
begagnade, skulle alltid vara inridna på ett eget sätt, olikt
andra ridhästar. Den omnämnda hvita hästen var ett
ovanligt stilla och lugnt kreatur, men konungen hade den
ovana att under det han talade med den, som red bredvid
honom, med ridspöet kittla öronen och halsen på sin häst.
En dag i början af sommaren år 1838 gjorde han en
promenad på sin hvita ’häst kring Djurgården och uppehöll sig en
stund på Rosendal; på hemvägen därifrån talade han med
grefve Brahe, som red bredvid honom, och därunder
kittlade han som vanligt hästens öron med ridspöt. Denne,
som förut alltid med tålamod upptagit denna karess och
endast skakat och vändt sitt vackra hufvud för att gifva
till känna sitt missnöje därmed, blef nu otålig och, då
konungen var midt för Framnäs, började skena i rak
sträcka vägen utåt genom den då befintliga porten vid
inträdet till Djurgården; där kröker sig vägen, men hästen
fortsatte sin fart rakt fram till den emellan vägen och
lif-medikus Nermans ängslägenhet vid slutet af dess villa då
befintliga gärdesgård men kom icke längre än med
fram-fötterna upp på gärdesgården, där han således stannade.
Genom den hastiga stöt, som därigenom uppkom, kastades
Ulf sparre, Historiska anteckningar. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
