Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under hela sommaren och hösten år 1838 var
konungen uti en jämn agitation och inquiétude, som ganska
sällan lämnade honom någon ro. Följden var naturligtvis,
att jag samt alla de, som hade att göra med honom,
icke heller fingo någon ro utan måste jämt vara
till*
hands, äfven utan att de behöfdes. Jag fick den tiden
nästan dagligen befallning att infinna mig hos honom
och de flesta gångerna utan ändamål, enär jag, väl
uppkommen, afskedades genast med det yttrandet, att
konungen misstagit sig; han behöfde mig icke. Vid sådana
tillfällen behöfde jag vanligen icke vara klädd i uniform.
Jag påminner mig första gången, det hände, att jag, för
att genast efterkomma K.
Majrts befallning, icke hadé
gifvit mig tid att gå hem för att kläda om mig och
således då icke hade uniform på mig utan var klädd som
vänligt i bonjourrock, och jag bad kammarherren anmäla detta
förhållande för konungen. Kammarherren återkom med
det svaret från konungen: »Säg honom, att det är med
honom och icke
med hans rock, som jag vill tala.»
Såsom ett bevis på konungens inquiétude den tiden
vill jag berätta följande. En söndagsförmiddag kommo
generalerna friherre Lovisin och Lorichs till mig och
frågade, om jag icke hade lust att i sällskap med dem
intaga min middag på Djurgården. Glad öfver att på detta
sätt en gång få njuta af friheten och lugnet, som icke
hade händt mig på länge, var jag genast färdig. Vi
begåfvo oss till ett af värdshusen på Djurgården. Under
det vi där sutto till bords, fingo vi se en gardist till häst,
som spände af i sträckande karriär förbi fönstren. Genast
föll det mig in, att det var till mig, han hade ärende ^ en
stund därefter kom han ridande tillbaka och in på
gården, där vi voro. Jag frågade honom, hvem han sökte.
Han svarade: »En, som heter Ulfsparre.» Han medförde
en biljett från kammarherren med befallning från
konungen, att jag skulle uppgifva, hvar jag fanns för att
vara till hands, ifall han skulle behöfva mig. Jag sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
