Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Lurande faror på vägen till rövareligans Eldorado
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
AXEL KERFVE
jag väldigt efter att fä se den där omtalade floden med
dess rövare på närmaste håll. Vad beträffar saker som
därunder kunna möta, så gäller nu som alltid att man
möter dem med så vaken blick som möjligt.
Willy såg inte riktigt övertygad ut. — Allt, som
han inte kunde få klart med ens eller åtminstone utan
vidare besvär, föreföll honom obehagligt. När det gällde
kunde han nog klämma i och var visst inte rädd. Men
då skulle han också klart veta, vad det gällde.
Förhållandena i de snedögda gulingarnas land såsom han
redan mött dessa var ingenting som lockade honom.
Han skulle utan saknad ha vänt åter till sitt kära
England när som helst. Faderns, major Brown, uppdrag
oroade honom också. Som hemlig militäragent kunde
han ju råka ut för både det ena och det andra
otrevliga, ja, något många gånger värre kanske, än då han
var med i det förfärliga världskriget.
Willy tänkte alltmer på detta, medan konsulns
motorjakt trängde sig allt högre upp genom den visst
hundramila Kejsarekanalen. Trängde var just rätta
ordet. Där rådde ett otrevligt vimmel av alla möjliga
slags farkoster och man passerade ofta sådana, som
voro överfyllda med kinesiska soldater i deras kuriösa
uniformer. Vilken av de många inbördes tvistande
generalerna alla dessa skulle till, intresserade Willy
inte alls. Inte heller att han på dessa farkoster ofta
såg typer, som alldeles bestämt kommo från andra
sidan den kinaryska gränsen. — Var det bolsjeviker
eller emigranter, som flytt efter den blodiga
revolutionen?... Willy gav detta en god dag. Inte skulle
han blanda sig med denna röra, i vilken man gärna
för honom kunde få förgöra varandra bäst man ville.
Det blev i alla fall till sist Old England, som skulle
taga hem spelet — som vanligt i dessa vilda nejder
liksom på öarna och i hela Ostindien. Den tron skulle
ingen kunna rubba Willy Brown ifrån, lika visst som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
