Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Ett ödesdigert besök, och ett sista nappatag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
AXEL KERFVE
hade sedan lång tid visat sig vara mycket pålitliga
och skulle säkert inte ge sig i första taget. Ingen
hade varit bättre att leda dessa än irländaren. Men
även denne låg där kanske någonstans i samma
tillstånd som Willy och vakten, som blivit ställd utanför
trappan.
Sista räddningsmöjligheten måste bli motorjakten.
Det var nog också endast med denna, som man
kunde försöka skaffa militär hjälp. Det skulle finnas
en kommendering vid Singan och sluttningen av
Pe-lingbergets nordsida cirka tio engelska mil
därifrån. Ja, kanske att rentav major Brown nu befann
sig just på denna plats för att där göra sina
iakttagelser.
Sålunda styr konsuln sina steg ned till Golden Star.
Hon ligger där osynlig i mörkret. Men han vet, att
dess besättning måste vara ombord och allt skall nu
vara klart till start vilket ögonblick som helst.
Först stöter han på — Kurt!... Denne har på
eget bevåg med ett par man fått upp kulsprutan på
bryggan.
— Vad i Herrans namn menar du! ropar konsuln
alldeles häpen.
— Sopa rent utanför porten, svarar Kurt som den
naturligaste sak i världen.
Den idén var inte dum. Konsuln ger efter, och med
förenade krafter föres och uppställes kulsprutan bakom
portplankorna samt inriktas rakt mot dessa. Allt går
som en dans, och plötsligt öppnas portarna på vid
gavel. Kurt, som under resan satt sig noga in i maskinens
skötsel, laddning, avfyrande och allt det andra,
klämmer nu i med en skur, som genast där ute i mörkret
besvaras med vilda tjut och skrän av sårade och döende
i mängd, säkert så överraskade, att de inte ett ögonblick
hunno ens tänka på betäckning.
Efter få minuter blev där alldeles tyst. Inte ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
