Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tullvaktmästare Sjöblom och ett par till satte upp
gossarna mot väggen och hotade med stämning
för störande av auktionsfriden och då lugnade
de sig, fast matroserna lovade att se hjärteblodet
på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka
vassa doningar och hårda saker han hade hemma
i verkstan, och när de bet på sulläder, så skulle de
väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen
bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt
som det var gingo matroserna sin väg. Skomakarn
stannade en bra stund men så lommade han av
också. Och en stund efteråt gick jag min väg, jag
med, med spanska röret i ena handen och
sjö-skumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju
knappt ta med fast jag hade nya och stöddiga
spikskor, som man stod med om det så hade blåst
döda käringar i luften.
En styv fjärdingsväg hade jag att gå.
När jag kommit mitt på hopmarksskogen,
fick jag plötsligt höra det värsta nödrop jag i mitt
liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre
än när fan skall till och ta en präst. Då låter
det nog åt det hållet.
Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var
det, men jag höll mig mitt i ljusningen mellan
granarna på båda sidor, och när jag äntligen
kom fram, urskilde jag i det djupa diket något
svart som krälade. Och ur det svarta kom det
förskräckliga skriket.
Det vore skamligt att skriva om det jag skrek
nedåt diket, för då finge jag väl onåd hos
fruntimmer och läsare, men det verkade genast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
