Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannas äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta var historien om Johannas och
Vesterbergs giftermål. Nu kommer historien om
Vesterbergs död, stackarn.
Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten
och hade blivit litet trött. Jag såg hans händer.
De voro som bark och det dröjde länge innan han
fick fason på dem. Och så söp han ju. Men han
knogade också mellan suparna och han var
hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det
förstås — ibland, då hon blev för jäklig, gav han
henne en känga, men nästa dag var han ute och
tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver
liksom litet frihet, litet ledighet ibland. Han tog
sig den förstås, och då gick han ner på bryggan
och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet.
Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog.
Det var just strax efter sen hans unge blev född.
De hade alltså varit gifta bara tre månader.
Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting
ibland, men det var hans rättighet, och så kom
ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen! Han
satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska
visor och blåste på kam, och ungen var lik honom,
så det var inge fel på det hållet, det sa han själv.
Men så kom den där förbannade åltysken. Det
var för resten den här Trine från Rostock, och
han hade smugglat akvavit med sig och alla som
köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var
naturligtvis med och sålde ål och drack kask. Säg
mig nu för par exempel, varför inte svenskarna
själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men
tyskarna är fulla i fan, de har som en bank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
