Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jus patronatus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyrkoherden suckade djupt upprepade gånger.
Så lade han ifrån sig brevet och tände den
slocknade pipan.
I detsamma stack hustrun in huvudet genom
förmaksdörren och frågade: — Vad ville Lans?
För jag hörde att det var han. Det vanliga, kan
jag tro? Stackars Ostadius lille!
— Ja, Maj-Lotta, det är just inga
glädjebudskap man får just då man håller på med predikan!
Hå hå, ja ja!
— Men, Ostadius lille, skulle du inte kunna
försöka akta dig litet bättre den här gången? Du
kan ju låtsa att du dricker — — —
— Hå! Gyllenhööken har ögonen med sig,
han. Ja, detta är sannerligen ett syndastraff. Men
jag har ju honom att tacka för allt, och skulle
jag neka nu, skulle han bli ursinnig. Förra gången
kom ju nämndemannens begravning emellan, lovad
vare Gud, och gången förut var det husförhöret.
Nu passar han på en söndag för att vara säker.
Men ske Guds vilja! Lämna mig nu, Maj-Lotta;
jag måste försöka samla tankarna.
Nu skola vi söka förklara sammanhanget i
denna till synes dunkla historia.
Ostadius var son till en inspektor på Enholma
fideikommiss och hade vuxit upp tillsammans med
Hampus Gyllenhöök som dennes lekkamrat. Som
den unge Johannes hade gott läshuvud, beslöts det
att han skulle få studera. Han skulle naturligtvis
bli präst och kom till en början i Eksjö
lärdomsskola. Genom understöd av Hampus’ far, gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
