Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Besättningen går i livbåtarna! - Ett protokoll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika säsonger. Det har man nu också. Förr gick
sågen praktiskt taget hela året runt, ty
timmertillgången var större, och man hade inte som nu
torkhus, där de sågade och hyvlade varorna hastigt
torkas, utan hela baket skulle ut i brädgården, där Vår
Herre fick tjänstgöra med sina blåsväder som
trä-torkare, och därför krävde brädgårdarna, enorma
som de voro, mycket folk.
Likaledes behövdes det mycket mer folk i sågen
än nu, helt enkelt därför att nu har man mycket
snabbare och effektivare maskiner, främst de
moderna s. k. sågramarna.
I en såg går det nämligen till på det viset, att
stockarna automatiskt halas ur vattnet upp till
såg-klingorna, som äro inmonterade i järnramar till olika
antal och avstånd från varandra (alltefter den
önskade dimensionen på bräder och plank, som skall
sågas ut ur stocken), och från ramarna gå sedan
dessa plankor och bräder vidare till kapning,
kantning, hyvling, torkning etc. och sen ut i den
vän-tahde lastbåten för att fullborda sitt öde i England,
Tyskland, Frankrike, Spanien eller något annat land
på jordklotet.
Nå! Nu tog rationaliseringen itu just med sågen
och med brädgården. Vid Holmsund hade man haft
11 ramar, men man minskade ner antalet till 4 —
men, obs.!, man sågade lika mycket med de nya 4 som
med de forna 11. För 5—6 år sen ansågs det fint
att försåga 1,2 standards per ram och timme, numera
är det småfisk att försåga 2 standards på samma tid.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
