Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Äro vi svenskar eller bara turister? - Kroppsarbetets mysterium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu, efter 34 år, tvungo mig filmarna att åter för
en tidig morgontimma ikläda mig en fiskardrängs
skepelse. Jag lånade Calles gummistövlar, av Axelina,
som varit min drängtids ljusa svärmeri och som nu
var gift sen många herrans år med ingen mindre än
ordföranden i Ångermanlands
fiskförsäljningsför-ening och mamma till en präktig pojke, fick jag låna
det vid sköthalningen klassiska vaxduks förklädet,
och så bar det i soluppgången ut i min gamla
tjänstekamrat Olgas båt till skötlanget, som hon och hennes
bror Gottfrid — ty de fiska nu ihop, sedan Olgas
man, Jacke, blivit död — hade i Pinnhålet, på
sydsidan av Åskäret, och vid motorn satt Gottfrids
pojke.
Filmarna följde i "Nuka Hiva", därifrån
fotograferingen skedde.
Så stod jag där åter, efter 34 år, snart 60-årig,
med hela havet blickstilla och rödblankt framför
mig, solen stickande, båten liksom levande under
fötterna, kände åter den berusande morgonsvalkan
på de bara armarnas skinn och den obeskrivliga,
hisnande, förväntansfulla känslan, då jag fick den
blöta, sträva, kalla skötan i hand och halade upp den
över rullen. Samma känsla i maggropen som för 34
år sen: "Ska vi få fiska? Ska vi få strömming?"
Samma känsla, att detta var den första morgonen
i skapelsen, att man själv var med och skapade —
kroppsarbetets outrannsakliga mysterium, som intet
annat arbete på samma sätt kan låta en förnimma
inom eller utom en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
