- Hans julgran kommer att kosta ett tusen kronor, när den blir fullt i ordning.
Sven Prejmer sade detta i en ton, som uttryckte på samma gång både häpnad, beundran och avund.
Du menar hundra kronor, rättade hans syster Alice, åtminstone sade mor det, och då är det nog så. Och även hundra kronor är ju tillräckligt för att göra en yr i huvudet.
Sven lät sig genast rättas, men hans häpenhet blev inte mindre för det. En hundrakronorsjulgran! Att det kunde finnas någonting sådant!
Vem var då pojken, för vilken ett sådant jordens under var arrangerat. Jo, han var ende sonen i en millionärsfamilj, där mor gick och sydde om dagarna, och där hon var även i dag och sydde. Det var sålunda hon, som bragt sina egna små nyheten om hundrakronorsgranen, millionärspojkens gran, och dessa, tre till antalet, den minste, den femårige Bengt, slumrade för ögonblicket, återkommo oupphörligt till det intresseväckande ämnet. Granen påstods inte vara köpt på torget utan letad upp i skogen av därtill utsedda personer. Icke en enda på något sätt missbildad gren fanns, och icke fattades det någon gren heller. Ja, så hade mor berättat och Alice återgav härmed berättelsen för sina bröder, lille Bengt hade nämligen nu vaknat och ännu yrvaken yrkat på att få veta mer om millionärspojkens julgran.
Sven, den mellersta i änkefru Prejmers barnskara, hade de sista sekunderna lyssnat under allvarliga funderingar, ur vilka han tog sig själv, då han sade:
- Men om vi vänder den fula sidan på vår gran mot väggen, så ser inte den så dum ut den heller, fastän den kostar bara 25 öre.
Se de allra flesta julgranarna ha verkligen »en ful sida», som man gärna vänder bort. Man vänder icke alltid lika konsekvent bort sin egen fula sida.
- Det kan du ha rätt i, Sven, men för övrigt, vem bryr sig om andras granar längre, när vår blir färdig, ska' vi se, huru vacker den är.
Det var ordet som gav den lilla syskonskaran ro. Millionärssonens julgran stod väl ännu inför dem som ett svårfattligt underverk, men den födde icke längre någon avund av sig och hindrade icke mera deras egen julglädje. Ja, Alice kunde nu utan fruktan t. o. m. berätta en hel del till om vad hon hört av mor angående allt det som väntade den åttaårige arvingen till millionerna. Julklappar voro redan köpta åt honom för flera tusen kronor. Sven lät sig emellertid icke mera bringas ur fattningen av något i den vägen. Han hade härefter, sina egna små juldrömmar, och han hängav sig åt dem.
Julen skred allt närmare och närmare, och i mån därav blevo de små hemligheterna i Prejmerska familjen allt flera. En var av dess medlemmar hade någonting, som han eller hon arbetade på och gömde. T. o. m. Bengt sysslade med någonting och gömde. Det var jul i själva luften. Det var omöjligt att gå som folk, man tog skutt. Så var det med barnen, och det var ej stort annorlunda med mor själv.
I millionärens hus tog man ingen annan notis om fru Prejmer än som sömmerskan, vilken med sin linnesömnad för den rika familjens behov var hänvisad till hushållsfrökens rum.
Det var »da'n före da'n». Fru Prejmer hade beräknat få gå hem litet tidigare än vanligt, men nya behov stötte till, och hon blev oemotståndligt kvarhållen. Det var redan kvällning, när hon tog sitt sista styng. Hon drog då ett lättnadens andedrag och tänkte på sina väntande små.
- Oh, fru Prejmer, sade fröken Larson, hushållsfröken, ni kan inte få gå, förrän ni har sett unge Axels julgran! Familjen är för tillfället ute, och det är ett ypperligt tillfälle för er att få er en »tittare» in i all deras juleståt. Den är värd att ses. Jag har sagt er förut, vad bara granen kostar. Den här vägen, var så god och kom, jag skall försöka få tag i strömbrytaren. Se så! Nå, vad säger fru Prejmer om härligheten?
- O, vad lille herrn måste komma att bli förtjust!
- Det är tyvärr mycket liten utsikt, att han blir. Har ni någonsin sett ett så grundligt bortskämt barn bli förtjust? Jag vet ej vad som skulle kunna göra honom så där översvallande glad, som andra barn kunna bli. Hittills har han fått allt, allt, allt vad tänkas kan, såsom nyttigt och nöjsamt för ett barn. Han behöver nu ingenting. Det är ju da'n före julafton nu, och jag tror han ligger och sover större delen av dagen. Jag minnes, huru det var hemma hos oss, när jag var barn. Mor kunde knappast få oss i sängen en sådan dag.
- Jag vet, jag vet, svarade fru Prejmer, som hade en förkänning av, vilken möda, som förestod henne rörande just den saken. Sven kommer att bli svårast. Alice var alltid medgörligare.
Nu voro de inne i rummet, där granen stod. Fru Prejmer vart nästan bländad av glansen. Det var ej enbart ett rum med en julgran, det var ett sagoland, som övergick t. o. m. hennes livligaste föreställningar om ett sådant. Hon kände sig nästan tillintetgjord inför allt, och, egendomligt nog, erfor hon i detta ögonblick en tilltagande längtan hem till sitt eget lilla julstök och de sina.
- Ja, här ser ni, sade fröken Larsson, om det nu bara vore något i allt detta, som kunde verkligen glädja honom. Men just däri ligger svårigheten.
- Stackars liten, yttrade fru Prejmer. Det var ej hennes mening att uttala detta beklagande av millionärsbarnet, det kom av sig självt.
Då hon efter en sista blick på härligheten gav sig på väg hem, gav henne hennes längtan vingar, hon snarare flög än gick.
- Go' jul, go' jul! hälsade henne glada barnaröster i dörröppningen.
När allt kom omkring, fanns det dock på hela jorden ej en skönare plats än detta hennes eget lilla hem. Själva dess anspråkslöshet gjorde det ännu dyrbarare för henne denna kväll, medan ännu intrycket av den överväl digande lyxen i det andra hemmet dröjde hos henne. Dessutom var hon mor. Och till detta kom något, som hon aldrig förr tänkt på: Hon hette Maria. Att vara mor och heta Maria, däri låg någonting särskilt i juletid.
- Barn! Skynda och sätt på er någonting, någonting varmt och kom ut, manade hon. Mor vill visa er något, något som hon sett och funnit så vackert på vägen hem.
Alla voro genast färdiga att skynda ut, utanför stugan.
- Se, sade mor, se, och pekade uppåt.
Alice var den första, som såg och förstod, vad mor menade. Det var en ensam strålande stjärna, som lyste fram ur det mörka himladjupet. Flickans själ lyftes inför synen.
- Åh, se, stjärnan! utropade hon, stjärnan i öster!
- Ja, stjärnan i öster, se barn!
Alla fyra blevo stående en stund i stum förundran. Folk kom och gick, men de togo ingen notis därom.
Julafton kunde ej ha ingått ljusare och gladare än vad nu var fallet för den lilla familjen. De började den tidigt och firade den utan avbrott hela dagen, men det stora numret var dock sparat till kvällen, då ljusen, julljusen skulle tändas. Det större delen av dagen tillstängda lilla rummet, som dolde de små hemligheterna, kunde snart inte få bli stängt längre. Lille Bengt var nästan uppgiven av längtan redan.
- Nu, mamma, nu! tiggde han.
- Inte precis nu, gossen min.
Men »nu», närmade sig så småningom likväl. Mor och Alice hade redan börjat tända granen, där denna stod med sin »fula sida» mot väggen. Det var en helt liten gran, och dekorationerna voro inte särdeles glänsande men placerade med smak, och totalintrycket var upplyftande. Rummet var för övrigt på förhand uppfyllt av den allra ljusaste julstämning.
- Ska' vi låta dem komma in nu? frågade Alice.
Alice var i allmänhet av ett lugnt och tåligt temperament men hade i detta nu möda att lägga band på sig.
- Om en minut, min flicka! Låt mig blott gömma undan trumman litet bättre. Se, så! Vi äro för resten inga dumma julgransdekoratörer, du och jag. Var så go' och titta, vem som helst! Är inte granen förtjusande, så säg!
- O, riktigt förtjusande! Jag skulle ha lust att kliva upp och kyssa min egen stjärna däruppe i toppen. Men säg, mor, vem tror du Bengt tänker bjuda hit?
- Vem Bengt tänker bjuda!? Ah, du har rätt! Det är hans tur i år. Jag har varit så upptagen, att jag ej kommit ihåg.
- Men Bengt har nog kommit ihåg det. Han har väl också sin lilla hemlighet för sig. Och han röjer den ej i förtid.
- Det gjorde icke heller du förra julen. Vad jag blev förvånad, när du kom in med den gamla damen! Men det visade sig, att hon kunde glädja sig lika mycket som någon av oss åt granen och ljusen.
- Ja, hon var en, som blivit barn på nytt. Jag är glad vi kom att bjuda henne.
- Så är jag me'. Hon är död nu och kan aldrig komma att bli bjuden mer för att dela någons julglädje.
Det där momentet i familjen Prejmers julfirande att springa ut och få med någon främling in just vid det högtidligaste ögonblicket, hade man begynt, medan ännu far levde. Det var hans uppslag.
Det fanns alltid en möjlighet, menade man, att den sålunda inbjudne, kunde mottaga ett intryck, som ledde honom eller henne till en frälsande tro på Jesusbarnet.
Bengt hade hittills ej ansetts stor nog för att få inbjuda en främling. Men i år var privilegiet blivet hans för första gången, och han var icke litet stolt däröver. Ja, hans hjärta var fyllt med glädje, och hans läppar sammanslöto sig i fast beslutsamhet att göra sin sak riktigt.
Och nu var tiden äntligen kommen! Bengt hörde, att förberedelserna därinne nalkades sin fullbordan, och han var alldeles viss om att julens ängel nu svävade in i huset.
- Nu springer jag ut och hämtar en främling, sade han, och var i nästa sekund ute i kvällen. En annan kväll skulle detta ha kunnat vara farligt men inte en julkväll. Han visste sin väg, och hans »främling» väntade någonstädes.
- Var är Bengt, sporde Alice? i det samma hon slog upp dörren till »hemligheternas rum». »Oh», svarade hon själv, »nu vet jag! Han har gått att bjuda sin främling. Mor, är du inte rädd? Besinna - ensam ute i kvällen.
- Nej, icke denna kväll, svarade modern, som trodde på osynliga vingar. Men vänta, tyst. De äro här nu.
De lyssnade till trampet av små fötter. Bengt och hans främling kommo susande in genom dörren.
- Vi ä' här nu, låt oss börja, sa' Bengt med självmedvetande.
- Min Gud! suckade modern, som blev nära nog utom sig inför vad hon såg. Hon kunde ej som Alice och Sven följa med in i rummet. Det här måste avstyras.
Avstyras! På vad sätt? Skulle hon tränga in i julrummet och visa bort den lille främlingen Bengt bjudit? Omöjligt!
Därinne stod jublet redan högt i tak. Barnen hade fattat varandras händer, och ringdansen gick för fullt. Bengts lille främlings ansikte strålade av förtjusning. Mor såg det och fick tårar i ögonen. Hon tyckte sig se en längtande och trånande liten själ ha funnit, vad den sökt.
I millionärspalatset var allt i största förvirring och i uppror. Hundrakronorsgranen stod där, glittrande och gnistrande, och hela högen av gåvor låg hopad vid dess fot. Men millionarvingen var borta och kunde icke igenfinnas. Tjänare, släktingar och fadern sågo på varandra i häpnad och förskräckelse. Någon mor, som kunde bli häpen och förskräckt, fanns icke i detta hus.
- Han gick ut i trädgården. Han ville gå ut, stammade den förskräckta sköterskan. Jag klädde honom omsorgsfullt och gick med honom, men ett ögonblick kom jag att - - -
Det var detta ögonblick, som det förskräckliga inträffat Millionärsgossen hade fallit offer för barnarov, det var tydligt. Fort sprid nyheten åt alla håll. Fram med polishundarna, att de må få upp barnarövarens spår!
Det spåret behövde inte vara svårt att få upp. Det var ett litet tydligt spår. Det ledde från den vackra trädgården över ett tunnt täcke av nyfallen snö till en munter liten skara i juledans i ett anspråkslöst tjäll.
Den anspråkslösa sömmerskan ilade med snabba steg över det spåret just nu och fram till palatset och upp i våningen, där hon; om dagarna utförde sitt arbete. Hon måste få tag i fröken Larson med ens. Det hade slagit henne, där hon stått och sett barnens glädje, att det måste ha uppstått stor oro i palatset och därför måste hon skynda, skynda.
- Det är allt gott och väl med lille herrn; jag förstod, att ni måste vara ängsliga, därför sprang jag, så fort jag kunde.
- Åh, men var är han? Har ni honom inte med er, fru Prejmer?
Hushållsfröken darrade av sinnesrörelsen. Den sista nyheten spred sig som en löpeld genom våningen, och i en handvändning var även millionären följd av de övriga i dörren; till fröken Larssons rum.
- Är han här? Är min gosse här? De sade mig, att någon fått tag på honom.
Fru Prejmer såg lugnt på mannen i dörröppningen.
- Jag tog honom icke med hit, sade hon. Jag hade icke hjärta. Jag önskar, att I alla hade sett honom.
Det är någon stund senare.
De tre små Prejmerska barnen med millionärssonen i sin mitt voro för uppsluppna och för mycket sysselsatta med varandra för att lägga märke till att mor och millionären stodo i dörren och betraktade dem. Därute strålade stjärnan över de vita vidderna, över rik mans slott och över fattigmans hydda; och härinne lyste Alices stjärna i julgranens topp över fattiga små och över millionärspojken, ingen skillnad alls. Julen bredde ut sina vingar över alla.
- Betrakta hans ansikte, viskade fru Prejmer, betrakta det!
Den lille vände också nu sitt ansikte emot dem; och hans fader trodde knappast sina ögon, då han såg, huru det glänste. Så hade han aldrig sett det glänsa förr. Det var icke det där lillgamla uttrycket mera, såsom hos barnet, vilket fått allt och tröttnat vid allt. Det var den lycklige gossens anletsdrag, som skeno av en glädje, som han delat med andra barn. Det var välsignelsen av goda grannar, även fattiga sådana, som här röjde sig. Hans gosses strålande ansikte uppenbarade ett nytt ljus för denne fader. Granen, vid vars fot barnen lekte, blev för honom ett kunskapens träd.
De var Bengt, som plötsligen upptäckte, att de hade åskådare. Samtliga barnen sågo mot dörren vid det rop Bengt gav till. Det var först då millionären kunde höja sin röst, fastän endast med möda, ty det ville så gärna stocka sig i halsen på honom. Rösten lät nästan främmande i hans egna öron. Men alla barnen hörde och förstodo.
- God jul! sade han. Här tyckes gå muntert till! Jag hoppas det inte är slut ännu på länge. Men jag kommer för att erinra om att det finnes en gran till, som väntar på oss. Nu tåga vi, hela skaran, i procession dit. Den där lille pysen, där, med nya trumman skall gå före och visa vägen.
- Jag, jag! ropade Bengt. Det är jag, som fått trumman.
Han visste icke själv, att han faktiskt redan visat vägen.
