- Det är stopp, du kommer absolut inte längre för i dag.
Det var lantbrukaren From, som bildade en tal-lur av sin ena hand och ropade ut dessa ord till postföraren, som på väg förbi Froms gård överraskats av den ohyggligaste snöstorm man sett i mannaminne, och det på själva nyårsaftonen. Faktiskt är ock, att hästen måste ge upp och stannat i en jättedriva.
- Fem fot redan, och alltjämt vräka snömassorna ner, fortfor From. Du har ingen annan råd än att stanna här över natten. Måhända skall det lätta på i morgon, så att du då kan fortsätta. Låt oss hjälpas åt att få häst och vagn under tak.
Gubben Sjöberg, som postföraren kallades för det mesta, steg en smula ovilligt ur åkdonet och sökte genom att taga hästen vid betslet förmå honom att draga vagnen med sig genom drivorna och in i det skjul, som lantbrukaren ställde till hans förfogande.
- Du har rätt, From, sade han, då han kom ut igen ur skjulet och såg de växande drivorna, hästkraken skulle inte ha tagit sig fram i detta oväder själv och ännu mindre draga vagnen med sig.
Det var rysligt kallt, och intet som helst tecken talade för att morgondagen skulle medföra någon förändring. Luften var tjock av den nedvräkande snön.
- Sedan hästen förts till stallet och rikligen utfodrats, återvände gubben Sjöberg till postvagnen i skjulet, där han plockade fram all post och sammanförde den i en enda packe.
- Det är bra, sade From, nu ta' vi hela härligheten in till mig, den skall där finnas i gott förvar, tills du blir i stånd att fortsätta.
Gubben Sjöberg smålog och skakade på sitt huvud.
- Jag ämnar fortsätta till fots, sade han. Posten får, som du vet, inte bli fördröjd, för så vitt det finnes en möjlighet att få fram den, och här finnes bestämt en möjlighet.
- Omöjligt, Sjöberg, blankt omöjligt, så mycket du vet. Du må ej ens försöka. Det är en fjärdingsväg till nästa gård, och redan når dig snön till armhålorna. Den är ej fast nog att gå på och för djup att vada igenom. Var nu förnuftig, gamle vän!
- Må vara alltihop det där, svarade gubben lugnt, men nu är det i alla fall så, att posten skall fram till sina bestämmelseorter och det i kväll.
Under tiden han talade, hade han varit sysselsatt med att fastgöra postsäcken vid sina skuldror. När detta nu var gjort, rätade han ut sig och grep en rejäl stör, som han såg stå i ett hörn av skjulet:
- Om du inte har något emot det, sade han, så tar jag den här. Den bör bli mig en god hjälp, då jag försöker bana mig väg genom drivorna.
- Hör hit, Sjöberg, sade From och lade sin hand på gubbens skuldra, jag hoppas du lyder mitt råd och avstår från äventyret. Det är rena vanvettet. Jag säger dig det oförbehållsamt.
Gubben mötte den vänlige lantbrukarens blick med ett lugnt småleende.
- Jag tror icke som du, sade han, att saken är outförbar. Jag skall veta hålla mig på den sida om gärdesgården som bildar en smula lä för stormen; snön är mindre djup där. Det är en fjärdingsväg till närmaste gård och ungefär lika långt mellan de båda gårdarna därefter. Hela routen är för övrigt cirka ett par mil, det är inte hela världen. Det är för övrigt till allt detta något, som vi inte få glömma, varken du eller jag, och det är att dessa människor sitta var i sitt hem och vänta sin post på årets sista dag. Vad kunde icke det betyda för dem, att ej få sin post i kväll! Naturligtvis vet jag litet eller intet om vad de olika sändningarna innehålla. Men jag vet likväl, att här finnes ett brev till änkan Alm. Jag har anledning förmoda, att brevet är från hennes son, som har sysselsättning uppe i Stockholm. Fru Alm har det bekymmersamt vid årsskiftet, jag vet det. Kanske ligger ljusglimten här i brevet, då måste hon få den ljusglimten i nyårsnatten. Här är också ett brev till makarna Jonsson; det är från Sydafrika, där deras son ligger på ett lasarett efter att han svårt skadat sig vid olycksfall. De ha väntat brev länge och med ängslan, och nu är det här. Så ha vi Alma Ros, vars man är på sjön och så Nina Klark som har sin fästman i Amerika, i färd med att tjäna ihop en slant till bosättningen. Här finnes brev både till Alma och Nina. Men här är inte fråga bara om brev. Jag har en flaska medicin för änkefru Gustafssons gosse, som ligger svårt sjuk. Vad skulle det bli, om jag dröjde här en eller ett par da'r för ovädrets skull? Nej, nej, käre From! Jag är bara en, men de som vänta och våndas äro många. Godnatt!
Han var i nästa sekund ute och hade så gott som försvunnit i snöyran, innan han hunnit gårdsgrinden någon gång.
From såg efter gubben. Han skakade sitt huvud. »Kanske har han rätt, och kanske har han inte, sade han, i varje fall var det lönlöst att söka avråda honom».
Gubben Sjöberg hade under loppet av det gångna året kört posten tvenne gånger varje vecka ut till dessa avlägset belägna gårdar. Man hade icke ett minne av, att han en enda gång låtit sig hindras vare sig av väder eller vind eller något annat. Routen hade emellertid icke ansetts ekonomiskt givande för postverket; och inom distriktsförvaltningen hade man tagit under allvarligt övervägande, huruvida denna landspostskjuts ens borde uppehållas för närmaste framtiden. Frågan skulle få sitt avgörande vid ett sammanträde mellan postfunktionärer en av de första dagarna på nya året. Det ansågs föreligga rätt stora möjligheter för gubben Sjöberg att få lov att sluta med sitt arbete, vilket var honom bekymmersamt nog, då det var hans enda anställning, och den varpå han berodde för sitt uppehälle. Men ehuru denna möjlighet var honom föreställd redan sedan tre veckor tillbaka, hade han icke på minsta sätt sviktat i sin gamla plikttrohet. »När årets sista timma slagit», hade han sagt till sina vänner, »vill jag äga mitt goda samvetes vittnesbörd för trohet året igenom. Det nya året må sedan börja med bekymmer för mig, Gud skall likväl icke förgäta att på ett eller annat sätt ge mig trohetens lön.»
Det tog vanligen 10 à 15 minuter att komma från Froms gård till änkan Alms koja, men det tog tre kvart drygt i afton; så kompakt motstånd utvecklade snöstormen. Hunnen fram till den ensamma kvinnans boning, sjönk gubben ner på närmaste stol, nästan utmattad av ansträngningen.
- Kära hjärtandes, sade änkefru Alm, huru har ni tagit er hit i ett sådant Herrans väder?
Samtidigt grep hon begärligt sitt brev, som hon bröt och läste.
- Gud välsigne gossen min, sade hon och började gråta av rörelse, han skriver, att han kommer hem Trettondagen och skall då ordna allt för mig. Han ber mig inte vara orolig utan möta det nya året i frid. Men, kära, inte tänker ni väl ge er ut mer i kväll? Stanna här över natten och tag igen er.
- Går inte, sade postgubben, reste sig och rätade ut sig, beredd till nya nappatag med stormen. Det är fler, som vilja känna bekymrens börda lättare. God natt och gott slut på det gamla året! tillade han.
Makarna Jonsson fingo brevet från Sydafrika från sonen där och det förmälde, att han var betydligt på bättringsvägen, och att läkarna förklarat att något men för framtiden icke behövde tänkas. Brevet slöt med en förmodan, att dessa rader skulle nå far och mor, innan det gamla året ännu var gånget, och i sådant fall ville han önska dem ett välsignelserikt årsskifte. Postgubben såg de gamlas rörelse, hälsade dem med samma önskan och gick sina färde. Kommen utanför stugan, tittade han in genom det gardinlösa fönstret och fann, att de gamle fallit på sina knän inför Gud. Då fällde gubben en tår, grep ett fast tag om stören och drog vidare. Snön piskade hans väderbitna drag, benen darrande av trötthet, och ryggen värkte. Men brev och paket utdelades, och sist fick fru Gustafsson medicinen för min gosse till lindrande av värk och plågor.
Vid midnattstid, ja, mitt i själva tolvslaget återvände gubben Sjöberg till Froms gård, där man väntat och vakat med oro på hans återkomst.
- Gott nytt år! hälsade han.
Men då var det också slut med hans krafter. I den bädd man bjöd honom sträckte han ut sina domnade lemmar och somnade. När nästa dag, det nya årets första, inbröt, blåste väl ännu en skarp och bitande kall vind, men himlen hade klarnat, och vintersol lyste över vita vidder. Gubben Sjöberg låg rätt länge kvar på sin bädd och tänkte på att det nu antagligen är slut med hans anställning vid Kungl. postverket, och vad han härefter skulle försörja sig med, visste han ej. Men minnet av nattens gärning hugsvalade honom. Bara i den glädje, han sett lysa ur förut hjärtängsliga människors ögon, tyckte han sig ha nog.
Redan den andra januari dryftades vid sammanträde mellan postdelegerade frågan om routens uppehållande eller ej. Herr From var tillkallad som representant för ortsbefolkningen. Resultatet blev, att man beslöt fortsätta, och till postförare utsågs även för det nya året Sjöberg, »vars osvikliga trohet och ihärdighet icke undgått förvaltningens uppmärksamhet», som det hette i protokollet.
Gubben fick meddelandet om detta beslut omedelbart.
Gud lönar trohet, var allt vad han sade.
