EFTER ENGELSK KÄLLA
Lillie Cramer såg en smula orolig ut, medan hon tittade på klockan.
- Han lovade vara här senast klockan 6, och om han inte kommer snart, så hinna affärerna att stängas. Men huru som helst, så är det ingen idé att kälta. Han är naturligtvis här i rappet - för resten nu kommer han!
Det hördes steg i trapporna, som ledde upp till den lilla bostaden fyra trappor upp. Men så trötta och släpande stegen höras!
- Han är trött, stackars gosse, sade Lillie för sig själv. Han har haft en arbetsam dag, men i morgon skall han ha en vilodag, en verklig helgdag med en ordentlig heldagsmiddag.
Hon slog upp dörren och gick ut att möta sin make i trappan. Fastän det var skumt, kunde hon likväl se det ängsliga uttrycket i hans ansikte.
- Men, Filip, vad är å färde?
Mannen skakade sitt huvud och stannade, medan han kysste sin hustru, varpå han lät sig föras in i det lilla vardagsrummet.
- Säg mig, käre Filip, du är väl inte sjuk heller?
Mannen krökte förtrytsamt sina läppar.
- Det är ute med mig nu, sade han kort. Efter att i alla dessa år ha arbetat hos Ebbit och Warner och trott mig vara oumbärlig för dem, blir jag avskedad och det med blott en veckas uppsägning. Och det just nu med alla de utbetalningar, som förestå!
Lillie svarade intet, men hennes ansikte uttryckte en så mycket tydligare sympati, förståelse och önskan att kunna hjälpa.
Hennes make kastade sig i en vilstol, för en gångs skull glömsk av all den trevnad, som omgav honom.
- Det blir ingen tacksägelsedag för oss, mumlade han och lade nu först märke till att hans hustru stod klädd för att gå ut att handla med korgen stående i ordning på bordet. En suck trängde ur hans bröst, varpå han gömde sitt ansikte i sina händer.
- Tag det inte så hårt, älskade.
Lillie hade i en handvändning lagt av hatt och kappa och intog nu som ofta förr sin plats på stolens breda armstöd invid honom.
- På ett eller annat sätt kommer det nog att klara upp sig. Plikttroheten skall aldrig sakna sin lön, även om dessa, mot vilka vi visat oss trogna, icke skulle förstå att uppskatta det. Du har varit pålitlig och trogen. Ebbit och Warner böra veta detta.
Filip krökte ännu en gång läpp i tydligt förbittring.
- Om gamle chefen nu levat, skulle detta aldrig hänt. Han förstod att värdera ett förtjänstfullt arbete. Jag hade i sådant fall varit viss om min plats, så länge jag levat, men nu! Detta är mera än tungt. Warners son är nu färdig vid högskolan och behöver en plats, och därför har jag fockats. Men vad komma de att få? En oansvarig och oerfaren pojke, det är alltihop.
- Ja, det är också min mening; och jag kan ej hjälpa, att jag unnar dem det, yttrade Lillie med något av blixt i de bruna ögonen.
Hon var med ett hopp nere från stolkarmen och skyndade ut i köket. Inom några ögonblick drog kaffedoften ut i vardagsrummet, och en liten stund senare visade sig Lillie med den lockande kaffebrickan. Fortfarande nedslagen, drack Filip både tår och påtår och gjorde heder åt sin hustrus bakverk, fastän mestadels under tystnad.
- Just en trevlig tacksägelsedag för oss! mumlade han för sig själv.
- Vi bry oss ej mera därom, kära du.
Lillies bruna ögon uttryckte fast beslutsamhet, då han fortsatte:
- Om du förlorat din plats, och om vi för ögonblicket råka ha det litet trångt, så ska' vi ändå ha vår tacksägelsedag. Denna beror som du vet ej på en gentil middag. Vi kunna känna oss tacksamma, även om vi till middag måste nöja oss med potatis och rispudding. Vi ha vår ungdom och vår hälsa. Vi ha förmågan att arbeta, och vi ha varandra. Åh, nog ha vi våra tacksamhetsanledningar, inte sant, Filip?
Han lade sin arm omkring henne och drog henne intill sig.
- Det är för din skull, som jag sörjer över vad som hänt, förklarade han.
- Hör Filip, var kanske inte jag en värderad stenograf, när jag gifte mig med dig? Jag har inte glömt en bit av min konst sen dess. Och om så behöves, så kan jag återgå till min gamla plats, när jag vill, det vet du -
- Och det tror du, att jag skulle tillåta, avbröt han. Nej, om jag också skall gå ut och gräva diken.
- Nåväl, jag beräknar icke, att det skall behöva gå därhän. Jag är tvärtom säker, att du kommer att fa någon ny plats och någon, fullt tillfredsställande till och med, men i händelse det bleve nödvändigt, så står jag fullt rustad, och detta är, menar jag, något att sätta värde på. Men märk, jag är fullt övertygad, att du kommer att få en plats och därtill en bättre, än den du haft. En förändring blir en förändring till det bättre. När en dörr stänges betyder detta bara, att en annan och en bättre öppnas.
Filip skakade på huvudet.
- Jag önskar, sade han, att jag kunde se lika hoppfullt på saken som du.
- Du måste försöka, svarade hans modiga lilla hustru; du vet nog, att det att förlora humöret hjälper oss aldrig ett steg framåt.
Sålunda sökte hon på allt sätt uppmuntra honom, och under kvällens lopp lämnade honom hans surmulenhet, och i likhet med sin maka började han se litet ljusare på livet.
- Vi gå i kyrkan i dag och känna oss tacksamma vi som andra, förklarade Lillie nästa morgon, då den enkla frukosten var överstökad, och morgonsolens strålar funno vägen in i den lilla våningen, som de lyste upp och värmde.
- Gå du, Lillie! Jag kan inte, svarade han, på nytt bliven modfälld.
Dock efter en liten stunds överläggning gav han efter och lovade följa med. De följdes sålunda åt att deltaga i tacksägelsegudstjänsten.
- Jag kan icke finna, varför icke också vi skulle ha rätt till vår tacksägelsedagsmiddag, förklarade på hemvägen Filip, fastän vi nog nu måste vara sparsamma. Några extravaganser få vi icke reflektera på.
- Naturligtvis inte, medgav Lillie. Vi ha i alla fall diverse små godsaker hemma i skafferiet. Jag är glad över det, och vi ska' stöka till med en middag, som vi ju kunna låtsa vara lika god, som om det vore fråga om kalkon och tranbär och allt annat läckert.
Hon tvingade sig själv att skratta av hela hjärtat. Egentligen visste hon mer än väl, huru knappt förrådet i skafferiet var och huru hon hoppats få komplettera det med litet av varje vid det torgbesök hon beräknat få göra, då mannen kom hem med avlöningen.
De stego sakta upp för raden av trappor, som ledde upp till deras enkla lilla bostad.
- Hallå! Jag tänkte just ge upp hoppet om att få se er, hördes en röst uppe ifrån farstun utanför deras dörr.
- Allan Foster! utropade Filip, just som en ung man kom fram och fattade hans hand. Var kommer du ifrån?
- Detta är en gammal studiekamrat till mig, Lillie, introducerade Filip, du har hört mig tala om honom.
- Säkert har jag det, svarade Lillie. Var god och stig in och känn er hemma.
Men samtidigt med att hon uttalade denna vänliga inbjudan tänkte hon på det knappa förrådet i skafferiet. Huru skulle hon kunna inbjuda den främmande att stanna och spisa middag med dem! Men å andra sidan, huru skulle hon kunna låta bli? Filips mest avhållne kamrat vid college, Allan Foster, om vilken han talat så ofta och med så mycken värme.
Att Filip hade samma bekymmer som hon, det märkte Lillie av hans påfallande tankspriddhet, under det han bjöd den anlända gästen att taga av rocken och göra sig hemmastadd.
- Sådan möda jag haft att finna ut, var du bodde, gamle vän, sade Allan i det han sträckte ut sig i den bekväma stolen och gnuggade sina av kylan något duvna händer. Jag hade en gammal adress på mig, men när jag kom dit, visste ingen vart du flyttat. De sände mig åt alla möjliga håll för att söka upp dina bekanta, men ingen ens av dem kunde visa mig rätt. Jag började leta i adresskalendern - - -
- Kära du, vi flyttade hit för endast två månader sedan, upplyste Filip, medan Lillie retirerade till köket, där hon med stigande bekymmer granskade de små håvorna och resurserna.
- Vad skall jag ta' mig till, sade hon för sig själv. Dock, vi måste be herr Foster stanna. Filip skulle eljest bli utom sig av ledsnad.
Hon kunde höra de båda männens samtal därute i rummet. Allan Fosters hjärtliga och glada röst och Filips försök att vara hjärtlig och glad.
- Jag har försökt litet av varje, sedan jag lämnade college, hörde hon Allan säga, och nu är jag åter i Filadelfia och tänker graduera på nytt. Jag bor för övrigt i samma rum som vi, du och jag, delade på sin tid. Detta och mera till födde i mig en oemotståndlig längtan att återse dig, och därför beslöt jag att kvista över hit till New York och fira tacksägelsedagen hos dig.
Han sprang därpå plötsligt upp, och en minut senare knogade han utan alla ceremonier ut i köket med en kappsäck i handen.
- Fru Cramer, sade han, jag får lov säga er, att jag är ett stycke »morsgris»; sak samma hur gammal jag håller på att bli, så blir jag ändå bortklemad. Varenda tacksägelsedag, jag må uppehålla mig var som helst, så skickar mig min mor en låda med varjehanda. Det här kom i dag på morgonen, just som jag stod färdig att fara hemifrån, och när jag beslutit mig för att fara hit till er, så tog jag utan vidare och stoppade in det i min kappsäck och tänkte' det kan kanske bli till någon nytta, och nu ber jag er, fru Cramer, att icke ta' illa upp - - -
Han stannade i en smula förlägenhet, och fru Cramer rodnade ända in till hårfästet. Filip, som hade följt med ut i köket, stod i dörren fullständigt mållös.
Ni blir ej ledsen på mig, säg, fru Cramer? Det här är ju djärvt, men om jag lämnat sakerna hemma, så hade de förstörts.
Han tittade på sin rumskamrat i hopp om förståelse.
Lillie hade emellertid redan hämtat sig och svarade:
- Vi förstå, herr Foster. Utan tvivel hade godsakerna snart tagit skada, om ni lämnat dem kvar hemma. Nu skola vi se till, att de komma till användning, och jag hoppas vi skola få en trevlig stund tillsammans omkring dem.
Allan vart synbart lättad till sitt hjärta vid detta svar. Han slog upp kappsäcken och tog fram en pappask, omsorgsfullt tillsluten, och rörande vars innehåll herr och fru Cramer drog den bestämda slutsatsen, att den måste innehålla fågel av det allra delikataste slag.
- Se bara! Rostad kalkon, fin-fint! anmärkte Lillie med synbar förtjusning.
Allan plockade sedan fram den ena lilla glasburken efter den andra, var och en innehållande något utsökt delikat. Allt vad en förtjust mor kunnat hitta på för att sända sin gosse på tacksägelsedagen tycktes finnas i denna kappsäck.
Ett efter annat plockade Allan upp det på bordet.
- Låt nu inte bara detta komma att skämma bort er egen middag, bad han.
- Vår egen middag skulle ha blivit en mycket anspråkslös sådan, förklarade Lillie allvarligt och tillade, i det hon vände sig till sin make: Det är likaså gott, att du talar om rätta förhållandet, Filip.
Allan visade en uppriktig sympati för sin gamle studiekamrat, då denne berättade om den motgång, som drabbat honom, men i likhet med Lillie tog han saken från den ljusa sidan.
- Du kommer så säkert, som jag står här att få en annan plats och en bättre än den du förlorat, sade han. Sådan plikttrohet som din, gamle gosse, måste få sin lön.
- Det är just vad jag sagt honom, inföll Lillie.
Den tacksägelsemiddag, kring vilken de tre nu sutto ned, var en helt annan än den Filip och Lillie berett sig på. Allan var hjärtligare och språksammare än vanligt. Mellan honom och Lillie blev Filip som en ny människa. Den lilla matsalen genljöd av deras glada skratt, då Allan förtäljde om alla de roliga upplevelser de båda haft tillsammans under studietiden.
- Tack vare er, ha vi nu haft en riktig gentil tacksägelsedagsmiddag, förklarade Lillie till Allan, då de reste sig från bordet, och de båda herrarna drogo sig ut i vardagsrummet för att där fortsätta sitt samtal om gamla minnen.
Senare på aftonen, då Lillie avslutat sina köksbestyr och förenat sig med de två, yttrade Allan:
- Jag har en morbror någonstädes här i New York, och mor skulle aldrig förlåta mig, om hon finge veta, att jag varit hit utan att söka upp honom. Går du med mig, Filip? En promenad skall göra dig gott, och vi stanna icke länge. Det är fråga om att göra en plikt rätt och slätt, ser du.
Lillie blev glad över denna förströelse, som erbjöds hennes make, och hon nödgade honom att följa med. Några få sekunder därefter hörde hon deras steg, då de gingo ned för trappan.
- Det är, trots vår prövning, en trevlig tacksägelsedag detta, viskade hon till sig själv, och jag hoppas allt skall ta' en lycklig vändning till det bästa. Filip är så god, så trogen och så kunnig.
Det var helt och hållet mörkt, då de båda herrarna återvände. Lillie hörde dem springa upp för trapporna, som om de varit unga pojkar.
Hon måste småle, då hon hörde det.
- Det där gör honom gott, sade hon till sig själv. Hon hade likväl inte väntat att få se denna strålande glädje i sin makes ansikte, då han öppnade dörren.
- Du hade rätt, lilla gumma! utropade Filip, medan Allan stod bredvid och sken som en sol. Jag har fått en ny plats, en mycket bättre än den jag lämnade, och som jag någonsin hoppades kunna få. Det är hos Allans onkel.
- Säg, huru har det gått till?
Lillie började stråla som de övriga.
- Tala om det du Al, bjöd Filip.
- Well, när vi kommo till onkel Alexander - han är egentligen en egen gammal knarr, men du kommer att kunna bra med honom, Filip - så var han vid fullständigt misshumör. Hans privatsekreterare hade insjuknat och var av sin läkare ålagd att resa till Arizona och förbli där, om han tänkte att leva. Han var så uppretad, att han till att börja med knappast ville tala med oss, fastän jag är hans systerson och han icke sett mig, sedan jag var en liten gosse. Han sade sig aldrig kunna få en man lik den avgångne. Då började jag tala om Filip. Jag berättade om vår gamla bekantskap ända från skoltiden och att jag kände honom som en av de allra bästa karaktärer vars pålitlighet aldrig sviktat. Jag talade likaledes om hans långa förbindelse med Ebbit och Warner. Detta tinade upp gubben. Han var en gammal vän till den numera hänsovne äldre Ebbit och före sin död hade denne ofta talat med onkel Alexander om Filip, och huru mycket han värderade honom. Jag försäkrar er, att onkel hoppade som en fisk över vattenbrynet och erbjöd Filip platsen på stående fot och det med en betalning, som vida överstiger, vad han hade hos sin förra firma.
Allans ansikte lyste, när han såg, huru Filips och Lillies blickar möttes, under det de glänste av tacksamhet.
- Var det icke så jag sade: När en förändring sker, sker den till det bättre. När en dörr stänges, öppnas en annan i stället, vidhöll Lillie under jubel.
- En sådan tacksägelsedag! utropade Filip.
- Och middagen var heller inte så dålig, även om den kom direkt ur kappsäcken, tyckte Allan, och alla tre skrattade av hjärtans lust.
