Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon bott i åtta år, ända sedan föräldrarna dött. Och
där var stilla och fredligt, så lugnt och mattbelagdt
och ombonadt, att Elsa Maria Heidens oroliga steg
förtonade utan ens det svagaste genljud.
Det var i den cellen, det lilla nätta flickrummet,
Elsa Maria lärt sig konsten, att när hon varseblef
en människa stiga upp och buga sig tigande ända
till jorden.
Hon tog om Antipas ord och gjorde dem till
sina egna: »Man såg mig ofta under dessa åtta år,
men ingen hörde min stämma.»
Sådana eremiter, friska, rödkindade, med
tusentals människor omkring sig, förstår just ingen,
åtminstone hade hon trott det länge . .. länge.
Boken låg glömd på hennes knä; hennes tankar
och blick fingo en ny hållpunkt. Hon stirrade på
vänstra handens ringfinger. Bingen hade blifvit för
stor, den kunde lätt glida af, märkte hon, men
önskade det ej; den hade blifvit henne så kär.
Hela den tid, som förflutit, sedan hennes
för-lofning eklaterats med Sven Bryde, hade varit full
af slitningar, ty hvarken hans eller hennes släktingar
förstodo detta parti. Hennes närmaste betraktade
det steg hon tagit som ett djärft hugskott. De hade
ju inte hört hennes stämma på åtta år, och när den
då klingat emot dem, hade den haft sordin af sorgen.
Hvad som växt och jäst, förkväfts och åter flammat
upp; hvad som trots all stilla mojnande ro ej kunnat
vaggas till sömns inom henne, hade de knappt reda
på; det hörde till det man bara läser om i moderna
böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
