Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillsammans från Stockholm, dröjde öfver en söndag
hos en familj, som enträget bedt dem hälsa pä,
innan de nu denna dag reste ät skilda håll; han
till Malmö och Köpenhamn; hon på en omväg till
moster Lalla, där hon skulle vistas återstoden af
sommaren.
»Hvad ger du?»
De orden svedo nu inom Elsa Maria som
själf-förebråelser. Till det yttre föreföll hon kanske kall
och otillgänglig; hon tyckte ej om, att främlingar
fotograferade hennes stämningar och minspel, och
hon hade trott, att Sven, trots hennes behärskning,
skulle se hur hon längtade efter att få äga honom
helt för sig bara en liten, liten stund af denna
ändlöst långa dag.
När han till sist kommit, hade hon smekande
lagt förband öfver de själffrätande såren i hans sinne.
Hon visste ej hvarför han i hetsiga utbrott från
sorg till glädje slet upp sig själf, men detta
sjukliga själstillstånd gjorde honom nästan ännu kärare
för henne, och med hufvudet mot hans hröst, helt
nära hans hårdt klappande hjärta, hade hon hviskat:
»Du älskade, älskade! Tror du, att det går en
dag, en timme, en minut, som har värde för mig,
om inte du, mina tankars kung, ger den helgd. Det
är sant, att jag väntar dig — alltid — i allt! Du
tycker, jag ingenting ger! Tack och lof får du hvar
stund af dagen, och min själ har jag gifvit dig med
all dess starka längtan och unga tro. Ser du, vännen
min, vi kvinnor, också de intelligentaste af oss,
be-höfva kärleken för att kunna lefva lifvet, och först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
