Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
staden därute i främlingslandet, och hennes tankar
växte fast vid framtiden, slogo rot där hos och
med honom, som gifvit henne timmer till
lycko-slottet.
I går hade de åter talat om det gemensamma
hemmet, som han aldrig kunde få godt nog åt henne.
»Ett rum med södersol, att annat med västersol
och ett kök, är stass nog,» hade hon försäkrat.
Men som alltid skakade han på hufvudet åt
hennes puritanism. Den passade ingen af dem,
minst henne. Trodde hon kanske, hon hade enkla
vanor, inbillade hon sig att hon kunde spara?
Hon försäkrade om och om igen, att det kunde
hon. Han skulle inte vara orolig. Allt var lekverk
utom att vänta. Det hade då en sekund kommit
ett tungsint uttryck i hans ögon, och han hade blifvit
blek som af behärskad smärta, men strax därpå slöt
han henne lidelsefullt i sin famn, kallade henne sitt
»solljus», sin glädje och såg in i hennes ögon med
sin egendomligt strålande, fasta blick.
Han hade sjungit för henne den kvällen, som
de flesta andra, då de suttit ensamma. Hans röst
hade djup och en viss beslöjad klang. Den var
antagligen ingen rangstämma, men hon skulle aldrig
jämfört den med någon annans. Den var hennes
lycka, hennes själs instrument, på hvilket hon i
drömmen spelade sina bästa melodier. Och hans
sånger... hon lät orden af den hon höll kärast
vagga sig som en hvit slup, en båt med blommor
i stäfven, ut öfver de ljusa aningarnas vatten. Det
låg så oändligt mycket vemod i den sången, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
