Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon hade lärt sig hålla af den, därför att den varit
den första bekännelsen om Svens kärlek, den första
pärlan på det radband af drömmar, ord, smekningar,
löften han skänkt henne, och som hon med en liten
novis’ nit täljde om och om igen.
Medpassagerarna började röra på sig, flytta ned
reseffekter, pyssla om och plåga lif i döende, vissna
blommor, uppmana hvarandra, att »för all del inte
glömma bort», och dylika symptomer till att man
närmade sig resans ändpunkt.
Sven Bryde och Elsa Maria hade skilts vid
stationen tidigt på morgonen. Hans sista kyss glödde
än som ädelt vin på hennes läppar, och dock kände
hon sig trots alla försäkringar, allt förnuftigt
resonerande så aningsfullt orolig.
Han, hennes dyrkans hjälte, var väl nu redan
i det lilla glada och vänliga Danmark, gränsland
till det där de en gång tillsammans firat sin lyckas
första helgafton, och där de, i gränslös sällhet gifvit
som stunden bjöd.
Hon däremot skulle resa till en anspråkslös
västkustbadort, där moster Laura bodde. Gamla,
rara Lalla, släktens förtorkade jungfru, hos hvilken
allting var skrumpet utom hjärtat.
Elsa Maria log vid tanken på det lilla enkla
gammaldags hemmet, där hvita, virkade dukar och
mycket blommor utgjorde hela lyxen. Hon
längtade dit, där skulle hon i ro få skrifva till och tänka
på Sven, och hon var endast ledsen, att en del
uppköp, profningar och dylikt tvang henne att först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
