Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att känna sitt hjärtats själfhärskare, utan att veta,
om han skulle bränna och våldgästa eller bli en
vän-säll monark.
Sven hade haft rätt, om han också brutaliserat
begreppet, ty han visste, att detta omedvetna varde,
som kärleken frammanat, nu utvecklats till en
personlig och stark känsla för honom ensam.
Hon älskade till och med hans fel, därför att
de gåfvo henne tillfälle att lära känna skiftningarna
i hans natur, ja, kanske också därför, att hon gjorde
dem till förandligade konsekvenser af hans ensamma
ynglingaår. Och hon sade sig, att han hörde till de
naturer, hvilka lyckan förädlar.
Ibland hade hon också plågats af hans okufliga
hårdhet, hans härsklystnad, hvilken vred sig under
hvarje den minsta förödmjukelse, som en pinad mask,
och ej kunde, ej ville underordna sig de enklaste
sällskapsformer.
Då tyckte hon att en mur reste sig emellan
dem, och hon lät den stå, för trött att rifva sten
efter sten, men han hade alltid till sist funnit en
port i muren, och kommit till henne, lagt hufvudet
i hennes knä och suckat så tungt, snyftat så bittert
eller bedt så bevekande, att hon glömt allt eller
rättare velat glömma allt för det enda och
väsentliga, att hon ägde hans kärlek.
Och nu, hvad hade nu skilt dem åt? Skulle
nu Penelopes tråd brista och Ulysses aldrig återvända
från Troja?
Hon visste aldrig sedan, hur hon kom hem till
hotellet och fick telegraferadt till Sven: »Stanna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
