Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon försökte läsa, och boken — en nyutkommen
— förmådde verkligen fängsla henne med en
psykologisk studies gripande makt. Det var en kvinnas
själfbikt, och ehuru hon ej fann några direkta
beröringspunkter emellan denna stackars söndersargade
varelse och sig själf, kände hon, hur orden brände
sig fast inom henne med det omutligas kraf pä att
aldrig gå ohördt förbi.
Hon kom till rader, som dessa:
»Att han blir likgiltig mot mig, är jag beredd
på. Hvad mera? Jag skall vara tacksam för hvarje
stund af lycka, och han skall vara mitt vackraste
minne.
Han skall vara det såll, genom hvilket alla
mina lumpenheter och småfel skola rensas bort. När
han kastar mig undan, skall det vara fullödig kärna
allt igenom.»
Detta hade för Elsa Maria endast ett
allmänmänskligt värde; hon hade aldrig sett på sin kärlek,
som en episod, hvilken måste njutas för stunden,
men när hon hann längre — till den sida, när bokens
hufvudperson spelat ruletten: lycka — ofärd? till
slut, då var hon helt med, och hon läste med
tår-bländade ögon. Hon hade icke klart tänkt de
tankarna under mörka stunder, men hon kände, hur de
befruktade det i hennes inre, som kämpade i dunkel
och ovisshet, och sorgens hvita, doftlösa blomma slog
ut i naturen och tystnaden.
»En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men
öfver honom. Icke blott öfver, att han är olycklig,
utan ännu mer öfver, att detta opålitliga, skiftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
