Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle lyssna, girig, ängslig kanske, att den sköra
kedjan kunde brista, men trots allt, ännu hans.
Hon reste sig tvärt.
»Du har tid i afton? Vi gå till Tivoli. Där
är fest, och där är vimmel nog att bli till två
bortblåsta fjädrar.»
»Som du vill.» Hans röst var trött, nästan
likgiltig som vore det sista ordet sagdt och han ej
orkade mera.
Hon hade satt hatten på, trädde just i
hattnålen. Den gjorde ondt; hennes skälfvande händer
kunde ej komma tillrätta med den. Hon kastade
både den och hatten. Hennes stämning slog om.
»Sven, hvad är det. Hvad är det — hör du?»
Hon låg på knä framför honom, ångesten gjorde
hennes röst kvidande och hennes ansikte stramt.
»Säg, hvad som helst, bara du talar sanning. A
detta — detta är inte sanning! Inte kunde du låta
mig dö — ja, det är inte ett patetiskt uttryck bara!
— inte kunde du låta mig dö, om du hölle af mig.
Du ser, att jag kämpar till det yttersta, att jag
förnekar all stolthet bara för att blotta min kärlek, så
att du inte skall kunna tvifla på dess äkthet. Jag
vill göra allt för dig.»
»Stig upp, Elsa Maria. Nu är det så litet att
göra. Jag kan inte säga dig mer än detsamma:
min kärlek lefver, men min tro har du dödat.»
Han reste henne upp. »Nu är det så litet att
göra.» Med händerna för ögonen upprepade hon de
orden, och de uppfyllde henne med en blygsel, som
kom långt, långt bortifrån, från en scen i en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
