Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blod var svalnad; händerna lågo iskalla i knät och
blicken var stel af ogråtna tårar.
Hon tyckte, att hon på dessa dagar tillryggalagt
en ändlöst lång väg, som dammat ned henne, sargat
hennes fotter, slitit upp hennes krafter, och nu var
hon hunnen ut i öknen.
Hon kunde aldrig bli lik den gamle Antipa
mer, aldrig få ro i ensamhetens susande skogar.
Där hade varit tysthet och oförstående af dem, som
gingo förbi eremiten; men han, den ende, som
förstått hvarje skiftning i hennes väsen, han hade ledt
henne ut i öknen och omsvept henne med lidelsens
och smärtans förbrännande samum.
Det larmande, starkt pulserande lifvet därnere
på gatan, föreföll henne så underligt meningslöst,
så tröttsamt obetydligt. Hon pinades af att se dem,
som med krökt rygg och i slitna arbetskläder buro
tunga bördor; och den så kallade »bättre lottade»
klassens osynliga bördor pinade henne ej mindre.
Synd, gränslöst synd var det om alla människor,
och ett storverk utförde den, som för en stund
förmådde hölja de stackrarna i glädjens rödskimrande
kappa, sätta glömskans vallmokrans på grubblande
hjässor och sjunga barndomens jollrande visor för
dem — för hela den fattiga vuxna och förvuxna
mänskligheten.
Här satt nu hon, ensam, bortstött och —
väntade ändå. När hoppet kan vara så segt, har det
väl rättfärdighet och skulle ej ständigt svikas.
Hvar-för voro människor så njugga om att ge hvarandra
lycka, så oförstående och hårdhändta? Ack, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
