Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det vackraste namn människorna äga för sina
renaste uppsåt och sin ärligaste vilja. När sedan
min gamla kropp ligger där som dödt stoft, skall
kanske min själ få lättare att nå rymden, och om
jag också bara blir lifsgnistan i en liten blomma
vid vägen, vill jag bli det så, att blomman ej
be-höfver blygas öfver att ha fått min själ. Och hur
skulle jag kunna vara mild och god en dag ens, om
jag inte kunde säga: ’Gud, hjälp mig.’»
»Tror du, att blommor ha en själ, Lalla?»
»Det tror jag visst. Fast inte sådan vi förstå
den.»
Jag gick tyst. Hennes tro var inte min, skulle
aldrig kunna bli det, men jag tyckte, att hon själf
växt till ett litet helgon här i ensamheten, och jag
kysste vördnadsfullt hennes händer, de smala, fina,
som sä gärna knäppte sig i bön, när hennes
drömmar vandrade hän genom guldporten.
Nu har jag suttit här en god stund i mitt eget
rum, rökt cigarrett och funderat. Att röka är min
bästa njutning, det blir så mojnande lugnt inom mig
den lilla stund nikotinen verkar.
Medan jag följde de fina blå rökstrimmornas
efemeriska lek, undrade jag öfver, att jag aldrig
moget öfvervägt den tanken att taga mitt lif; den
hade rasat inom mig i ett förtviflans ögonblick, men
fast grepp hade den föreställningen aldrig haft. Det
var väl ej egentligen fruktan eller feghet, som återhöll
mig, snarare då själfva instinkten af lifsintensitet,
af fysisk kraft.
Och så kärlekskrafvet, det var, som jag ej skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
