Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motståndskraft och slutligen böjde sig under den.
När han sedan talade, var hans röst lugnt vänlig.
»Ska vi inte åtminstone komma öfverens om
att bli goda vänner, fröken Heiden, ty jag antar,
att ni är rädd för det lilla ordet ’du’ som för en
lancett, låt mig aldrig ångra, att jag fört er in i
mitt väsens helgedom; efter ni fordrar det, stänger
jag dörrarna, och jag skall aldrig erinra er mer om
altaret därinne, men kom ihåg, att evighetslampan
brinner troget. Se så, gif mig nu handen till ett
ärligt handslag; detta ’med uppriktig högaktning’
kan ni väl bestå mig, fast jag har det, skall vi
säga: felet — att hålla af er.»
Hon gaf honom handen. Kall och viljelös låg
den i hans. Och hon såg ej upp när han gick.
Ensamhetskänslan bemäktigade sig henne på
nytt med förkrossande tyngd, och hon förmådde
knappt hålla sig uppe och prata litet med Lalla,
när denna kom hem, uppfriskad af sin fest.
Till långt öfver midnatt satt hon orörlig vid
skrifbordet, med hufvudet i händerna och stirrade
på ett hvitt ark. Ändtligen doppade hon pennan
och skref:
Sven!
Rädda mig från mig själf! Låt mig få hvila
en enda gång till med hufvudet mot ditt bröst, eller
säg mig, att där ej finns plats för mig; säg det så,
att alla känslor dö, alla vanvettiga drömmar bli
intighet, allt hopp slocknar.
Nu är jag långt ute på det sluttande planet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
