Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dvala, och döden började redan teckna sin grågula
blekhet på de insjunkna kinderna.
Börje räknade pulsslagen, lyssnade på hennes
bröst, och tog så åter med en vek och varm rörelse
Elsa Marias hand i sin.
»Det är snart slut,» sade han.
Hon uppgaf ett dämpadt skrik, men det tycktes
ha förmåga att väcka Lalla.
»Är — du ensam Essan,» frågade hon oroligt.
»Jag — ser — inte.»
»Nej, tant Lalla, jag är här. Vi stå hos dig
hand i hand.» Börjes klangfulla, hjärtliga stämma
framtvang det sista leendet på den döendes blånade
läppar. Hon suckade belåtet, och när de lutade sig
ned öfver henne, kunde de uppfatta ett:
»Gud välsigne er, barn.»
I detsamma släppte Börje Elsa Marias hand
for att göra sin läkarplikt och konstatera, att lifvet
flytt. Han slöt varligt Lallas ögonlock och drog
undan ett par kuddar, så att den gamla kroppen
skulle få en rak ställning, men leendet dröjde tryggt
på Lallas infallna mun; hon såg så fridfullt lycklig
ut, som om hon gått in i döden med den ljusaste
visshet, och Börje tyckte plötsligt, att han ej
förmådde uthärda detta leende; det plågade honom
att möta det, ty han förstod, att det kräfde något
af honom, att han frammanat det.
Hans blick sökte Elsa Maria. Hon stod vid
den dödas hufvudgärd och föreföll helt försjunken i
sina tankar. Det var något barnsligt öfvergifvet i
hennes ställning, som rörde honom. Han greps af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
