Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett innerligt medlidande med hennes ensamhet och
sorg, och han skulle gärna tagit henne i sin famn
och burit henne bort från döden till lifvet.
. »Jag älskar dig så, att jag aldrig skulle vilja
gifta mig med dig, aldrig nöta ut min kärlek som
ett tillsmutsadt och trasadt hvardagsplagg,» hade en
hans kamrat — den käraste vän han ägt och som
dött ung — skrifvit till sin älskarinna. De orden
mindes Böije nu, och han adopterade dem som sina
egna. Hon fick ej bli till en liten fru, kanske
fet-lagd, intresserad af ditt och datt, tidigt åldrad,
tandlös och med en barnskara omkring sig, som hon
kunde vara mormor åt. Nej stundens vackraste
lycka var hon.
»Elsa Maria,» sade han, »hvad kan jag göra
för dig?»
»Du? — Å, ingenting.»
»Jo, först och främst ber jag dig räkna på min
praktiska hjälp; förfoga öfver mig som du vill! Och
låt mig sedan förströ dig en och annan stund. Du
öfverger väl ej det lilla gröna huset? Du stannar
här!»
Han bad som om en gunst, och vid tanken på
den möjligheten, att hon skulle lämna honom, blef
han blek. De hade haft det så godt, och så fritt,
skulle det nu vara slut? Skulle han tvingas in i
genomsnittsmänniskornas slentrian igen?
»Stanna!»
»Jag har inte tänkt mig något än,» svarade
hon undvikande. »Jag är bara så trött.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
