Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort, skamsen öfver, att han förlorat striden, ty du
var icke längre ensam; du hade en vän, hvars hela
dagsarbete var strå på strå till den stack af välstånd
han ville bjuda dig — utan tvång, utan plikt, fritt
som kärleken själf, och du kunde taga det utan
förödmjukelse — taga med kärlekens rätt.»
»Nej — nej ...»
Han drog henne med sig in i hennes rum, satte
henne i den bekvämaste stolen och lade sig själf på
knä med sina armar omslingrande henne. Hans
blick sökte hennes kropp och själ; hans smekningar
voro flammor, som tände, och de långa kyssarna, de
framhviskade orden voro vågor, hvilka sköljde öfver
henne med stormande makt.
Han var blind for omgifningen, för den
missklädande gröna lampskärmen, för hennes svarta dräkt,
för allt utom för den mjuka, smidiga, varma
kvinnokropp, han famnade och för dessa strålande mörka
ögon, hvilkas glans han älskade.
Det svindlade för henne; hon tyckte, att hjärtat
stannade, så intensivt tog han henne fången i sin
öfversvallande lidelse, och hennes hufvud sjönk ned
mot hans; hennes motstånd var brutet. Ångest,
smärta, klokhet, hänsyn runno bort snabbare än
timglasets sand.–––
När Börje mycket sent lämnade henne, var hon
hans, och det hade skänkt henne en minutlång lycka
och ett minutlångt lugn. Hon hade domnat som ett
trött barn i hans famn, men när han nu vid afskedet
jublande hviskade: »Nu reser du inte!» ryste hon
till och hade intet att svara. De få återstående natt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
