Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mist sin far — och ännu mer stackars dem, som
ingen ha.’»
Elsa Maria ryckte till. Var detta slump eller
visste Dagmar hennes hemlighet och ville sondera
henne. Hon satt med sänkt hufvud; hlodet brände
i kinderna och hjärtat bultade — hörbart, trodde
hon; — något måste hon visst svara, men hvad?
Dagmar förekom henne.
»Mera ingående tala Mogens och jag annars
inte om sådant. Det är visst inte af pryderi jag
drar mig tillbaka för dessa ämnen, men jag är så
van vid ordnade samhällsförhållanden, att jag plågas
af motsatsen. Det förstår nog du bäst, som är så
konservativt uppfostrad.»
»Ja, jag förstår...»
»Och ändå om jag kunde hjälpa en stackars
kvinna, som råkat på afvägar, skulle jag så gärna
göra det»
»Men du skulle väl aldrig kunna betrakta henne
som din vän?»
Elsa Maria rörde sig ej, när hon framställde
denna fråga; hon tyckte, att ord efter ord stelnade
på tungan, när hon skulle uttala dem, och att deras
klang var skärande spröd och hård.
Dagmar däremot gjorde en liflig rörelse.
»Som min vän!» upprepade hon. »Nej, det
kunde jag inte. Hon hade, om också ofrivilligt,
begått ett felsteg, och det måste finnas något af
dekadans öfver henne. Jag skulle visst inte
fördöma henne, men mitt hem och mina barn kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
