Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 8 maj.
Så många bref, kort och telegram jag fått denna
tid. Jag har inte på länge vetat af, att jag ägt så
många vänner och bekanta, men det är som jag
plötsligt ryckt upp i ledet efter en arrest. Och alla
bemöda sig älskvärdt om att visa mig, att det är
mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta. De
ha naturligtvis den gudagnistan allesammans.
Jag vill ej förneka, att det gör godt; man får
liksom ryggrad af denna välvilja, och jag har
öfver-raskat mig själf med att småmysa belåtet åt
lyckönskningen från den eller den, som haft besvär att
söka upp min adress.
Falkes, Dagmar och Mogens voro ibland de första,
som gratulerade mig. Och det glimtade till inom
mig vid tanken: »Nu får jag behålla mina vänner!»
Där, i den höga stapeln af visitkort och bref
med hjärtliga underskrifter, ligger kvittot på min
sociala ställning, och jag behöfver endast genomgå
alla dessa: »med sann högaktning; vänskapsfullt;
tillgifnast; med vördnad» etc. för att öfvertyga mig
själf om, att världen frikänt mig, om den också
anat, att jag nyligen var herunter.
Hade jag däremot förblifvit ogift och fostrat
mitt barn som mitt och endast mitt, skulle det blifvit
ljudlöst tyst omkring mig af stum indignation. Det
är hårdt att veta, att längre ha vi ej hunnit, än att
synas är tusen gånger mera värdt än vara.
Det skulle varit stort att ha vågat spränga ringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
