Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denne Rodfos vardt dräpen i Vallakiet eller sviken af Blackomän på utfärden, och således på väg till Miklagård. Detta var också just ett århundrade, då resorna dit måtte hafva varit talrikare än eljest, emedan Nordboarne i höfdingen för Kyrialax’ väringar just då egde en så storfräjdad landsman som Harald Sigurdsson, den sedermera så berömde konung Harald Hårdråde i Norge. — Till samma tidsskede höra utan tvifvel också de öfriga uppräknade runstoderna.
Efter desse träffa vi icke någon till tiden bestämbar Gotländsk runsten förrän N:o 63, Gauthems-stenen, troligen af år 1305 och således nära 300 år yngre, än de förre. Då inskriften är mycket förnött och svårläst, kan man ej med någon säkerhet draga några slutsatser af språket. Följer så i ordningen den äldste runstenen med fullkomligt säkert årtal, N:o 58, hvilkens inskrift är denna: Sighfriþr i Alfini lit gera stain hissan yfir Butheþi, dotur sina, ok yfir Au(þ)laif af Botlini i Norþrgarþum, samt årtalet MCCCXXVI på Latin. Derpå komma de tre stenarne N:o 20, 22 och 59 från 1350. Språket i dessa det 14:de århundradets runinskrifter, visar sig vid första påseendet vara mycket yngre, än det är i dem från det 11:te. En sådan form som hissan, för þissan, vittnar om en stor förändring, som icke ännu kan sporas uti de äldre delarne af Guta Lag, se ofvan s. VIII. Ett ännu yngre språk träder oss till mötes hos de jämnt ett århundrade yngre Lye-stenarne, N:o 122 och 123, från år 1449. Ännu träffas visserligen den fulltoniga brytningsformen giara (yngre giera, gera, nu gära), och þ är i full kraft; — men N:o 123 har likvisst några former, som se skäligen misstänkta ut: Erik, sten och pa, för Airikr, stain och up a. Uti inskrifterna från senare hälften af detta århundrade — N:o 153 af år 1459, 162 af år 1461, 138 af år 1487, samt 101 af år 1493 — se vi redan begynnelsen till språkets förfall: — þ börjar vackla, vi se ta, tretando för þa; þretandu, hila och stuwu för haila och stufu, m. m. Under det 16:de århundradet börja de gamla reglorna i afseende på ljudbeteckningen att upplösas; uti N:o 106 af år 1506, 76 af år 1508, samt 18 och 147 af år 1514, ser man t. o. m. att vårdslösheten blifvit så stor, att man icke ens noga skilde mellan t och d (to för do ipf., efder för efter).
Vi hafva i dessa runinskrifter icke särdeles mycket att hålla oss till, hvaraf slutsatser kunna dragas, när fråga är om att bestämma de runinskrifters ålder, som intet årtal hafva; men medelst en noggrann jämnförelse mellan dessa och de med år betecknade, bör man ändock kunna fälla en åtminstone till en viss grad riktig dom. Är det ofvanföre gjorda antagandet riktigt, att en del runstoder tillhöra det 11:te årh., så skulle derutaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
