- Project Runeberg -  Gutniska urkunder: Guta lag, Guta saga och Gotlands runinskrifter /
62

(1859) [MARC] Author: Carl Säve - Tema: Runic inscriptions
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

staf) och steþ, stemna och stefna (subst. och verb), stefnur pl., wera och wara, werþa, werþr och warþa, warþr,[1] wintr, wintra och wittr, wittra. Derjämnte har den några få gångor förekommande stafningen med dubbel vokal fått qvarstå i de tre orden haan, þaar och seen för de vanligare han (hon), þar (de) f. och sen (af siþan), då sjelfljudets längd dymedelst synes skola utmärkas.

De vigtigaste afvikelser från handskriften eller, hvilket hufvudsakligen är det samma, från den af Schlyter utgifna Gotlands Lagen, hvilka på ofvan antydda grunder i denna upplaga blifvit gjorda, anföras här nedanföre. Men för att icke onödigtvis belasta denna lilla skrift med ett särskildt angifvande af hvarje föga maktpåliggande ändring och rättelse af urskriftens egendomliga och icke sällan oregelbundna rättstafning, anmärkes här en gång för alla följande. Äldre tiders afskrifvare började efterhand att så mycket som möjligt inskränka bruket af dubbla medljud, så att dylika slutligen allenast regelmätigt begagnades mellan tvänne sjelfljud, hvaremot man indrog det ena, när de skulle förekomma i slutljudet[2], och likaså framför ett annat medljud i midljudet.[3] Då grunden till dessa och andra in- och sammandragningar uteslutande låg i den lättnad, som afskrifvaren dymedelst vann, finnes intet skäl att äfven nu bibehålla dem i tryck; de dubbelskrifna medljuden återställas derföre i alla de fall, der den gällande ordrotens beskaffenhet och härledningen sådant fordrar, och det såväl i slut- som midljud. Vår handskrift har också icke genomfört sina bokstafsförenklingar efter någon bestämd regel, utan man ser der både kan, man, men, san, sen, sin, þan, m. fl. och kann, mann, menn, sann, senn, sinn, þann, m. fl., både ful, wil, hag, þes och all, will, hagg, þess; äfvenså skrifves alt, fult, kalt, druknir, qwert m. fl. med enkelt för dubbelt medljud. I alla slika tillfällen är det utan tvifvel rättast att skrifva medljudet dubbelt, såsom här blifvit gjordt. Istället för urskriftens z skrifves här derföre öfverallt s, med särskildt utsättande af det föregående medljud, som man dermed tillika velat uttrycka, såsom händelsen ofta är med tandljuden d, t, þ med efterföljande s; således: andswaraþu, bands, gields, lands, punds, werelds för annzsuaraþv, banz, gielz, lanz, punz, werelz; aiþs, guþs, steþs för aiz, guz, stez (men äfven steþz); fots, getsla, haitsl för foz, gezla, haizl o. s. v. Sammansättningarna 1z och nz tyckas vara skrifna för lls, nns,


[1] Werþr finnes i GL. 36 ggr, warþr bara 1 gång (5. 24), deremot träffas werþr ingen enda gång i GS. eller i GLT., utan beständigt warþr eller warder.
[2] Allt efter som ett ljud befinner sig i ordets udd (början), midt eller slut, säges det stå uti dess uddljud, midljud eller slutljud, motsvarande Grimms anlaut, inlaut och auslaut.
[3] Allt efter som ett ljud befinner sig i ordets udd (början), midt eller slut, säges det stå uti dess uddljud, midljud eller slutljud, motsvarande Grimms anlaut, inlaut och auslaut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:55:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gutniska/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free